-blir i form av denna vackra pelargonsort och den går som trösteblomma till

-Liv   för att hon skickat sin vackre Aramis till Rehab/hästspa så att han får vila upp sig och reparera sin känsliga mage, bra beslut men säkert jobbigt för Dig

-Natalja  för att hon kämpar och kämpar med sin älskade Latin, hon har nog gjort fler klinikbesök än de flesta med honom under senaste halvåret, och för att hon aldrig ger upp

Ann   för att jag håller tummarna för hennes unge Merlin som skadat sig och nu finns på djursjukhuset 

Fick ett ordentligt bakslag i min alpackaträning. Fjäre snyggingen Tamya har nämligen börjat spotta på mig... har i alla fall gjort det två dagar i rad.

Tamya har ju nyligen tagit över och befäst ledarskapet över sin lilla flock, och förmodligen ogillar han min myckna vistelse med dem och/eller allt tränande och gosande med de andra två. Jag har ju märkt att Tamya själv inte velat vara med på träningen, så honom har jag lämnat i fred. Klickerträning skall vara FRIVILLIG...

Att spotta är ett riktigt NO NO och jag känner mig tämligen misslyckad för tillfället (snyftar här). Efter konsultation med mina gurus Sarah och Fredrik har jag beslutat att lägga träningen på is ett tag och bara vara "normal" i mitt umgänge, fodra och mocka och prata lätt om väder och vind.

My och Qatay visar tydlig besvikelse, men jag har lovat dem att jag snart är tillbaka igen. Måste bara komma underfund med Tamyas beteende först.....

Tamya säger (kanske?) : "Knasiga människa, Du ska väl inte BO i vår alpackaflock va???"

Jag fick ett mailsvar från uppfödare Sarah kring det här med alpackans färger. Det var så intressant och upplysande så jag publicerar här texten i sin helhet: (TACK Sarah!!!)

Såg frågan om färger. Så här är det: Alpackan finns i 22 olika grundfärger och över 200, bortåt 250, olika nyanser. Från vitaste vitt till svartaste svart. Den vanligaste färgen är fawn och den har ett mycket brett spektra, från light fawn (som beige kan man säga) till dark fawn (nästan brun). Övergångarna mellan färgerna kan ibland vara så på nyansen att en utarbetade särskild färgkarta behövs för att fastställa färgen. Och ibland kan en alpacka som ser brun ut vara svart egentligen. Solen bleker och färgen kan vara en helt annan när man delar på ullen.

Vi uppfödare strävar efter alpackor som är solida i färgen, dvs enfärgade. Skälet är att vid en industriell hantering av ullen är det viktigt att färgen är enhetlig. Inom industrin är den vita ullen mest efterfrågad, eftersom den går att färga och ofta är den vita ullen mer finfibrig. Mörkare alpackor har ofta ett högre microntal.

Men även om uppfödarna tycker om solida djur, så är det ofta de flerfärgade som besökare fastnar för. Kanske för att deras strumpor, bläsar, fläckar, prickar och färginblandningar ger en stark karaktär och skiljer ut dem ur flocken. Som hobbydjur går de flerfärgade först, men som avelsdjur diskvalificeras hingstarna av de allra flesta uppfödarna. Många väljer också bort flerfärgade ston ur sina avelsprogram för att säkra en avkomma som är solid i färgen. Undantag är de gråa alpackorna eftersom deras färg är en blandning av svart, brunt och vitt. Men de anses ändå som solida eftersom de flesta gråa har tecken i dessa färger. Att avla fram alpackor som är solit gråa, finfibriga och dessutom ger avkomma som är solid i färgen är en konst. Den grå färgen är dessutom den mest ovanliga.

Flerfärgade alpackor kan vara magnifika och ha en fantastisk ull. En del, som tex Qatay, har tecken som inte stör vid klippningen och är hur fina ullproducenter som helst. På utställningar har de en egen klass.

Förutom de 22 olika fågelarterna (vi har räknat dem) och en och annan litet söt kirrekurre, gästas vårt fågelbordsställe ofta av familjen Rådjur. Har lagt ut äpplen, vilket är mycket uppskattat...     igår kom de alla 3...

Tjocke pappa Bock smaskade minsann i sig så det stänkte, och den elakingen jagade bort de andra två...  vilken far!

Så lilla söta fröken Kid fick stå där bakom och bara titta på medan pappa åt..

-blir vackert vit/gul och tillägnas Kicki, för att hon uppdaterar sin personliga blogg så gott som dagligen, och för att hon tar så väl hand om sin älskade islandsgosse Vinur, som uppnått den aktningsvärda åldern 25 år, still going strong!

I mitten av 70-talet kom min dåvarande man hem med en låda under armen. En jobbarkompis till honom hade fått en hoper kattungar, kattmamman hade fått dem med sin son, oplanerat (?). Tydligen trodde de inte att sonen skulle vara intresserad "på det sättet" av sin mamma! Inavel alltså. Eller linjeavel, om man vill uttrycka det finare.

Peter, eller Peppi som han sedan kallades, var en ljuvlig randig kisse. Hans ungdom tillbringades i lägenhet, utegång skedde i koppel. När vi flyttade ut på landet till en hästgård där vi hyrde ett litet hus, fick han vistas ute. Så underbart han tyckte att det var!

                                Peppi poserar för mattes kamera

Peppi var en trevlig katt, utom när han blev provocerad. Min far skrämde honom när han var en liten liten kattunge (vi fick honom när han var 4 veckor bara, skandal!) så honom hatade han livet ut. Det räckte med att Peppi hörde pappas bil, så började han morra lågt...

Han vaktade vårt hus, en gång skulle en elektriker göra nån installation dagtid när vi jobbade. Vi berättade var nyckeln låg osv, men senare samma dag ringde en förtvivlad elektriker och berättade att han inte fick komma in i huset "för det sitter en morrande katt och vaktar ytterdörren..."   

Peppi blev bara 8 år. En kväll när vi var borta hos bekanta, kände jag plötsligt på mig att något hänt honom. När vi kom hem ropade jag och ingen katt kom. Då gick jag direkt ut till vägen och letade. Där fick jag syn på Peppi som låg död vid vägkanten, såg ut som han sov bara.

Det var naturligtvis sorgligt att han inte blev äldre, men han fick i alla fall ett liv som en katt ska ha, med mycket utevistelse och mycket kärlek...

Det var visst bara Kicki som brydde sig om mina små stenåldersmöss..? Men ni har sagt att ni vill höra om mina tidigare djur, så nu får ni stå ert kast!

Här kommer litet om mina undulater:

När jag var kring 11-12 så åtrådde jag hett att få en vattensköldpadda! Min bästa kompis Ewa hade fått en, Sofie, och den var så gullig. Men där bromsade mina föräldrar bestämt. Ingen vattensköldpadda! Däremot så fick jag två undulater...

De här undulaterna, vars namn jag glömt (!) ägnade sig mest åt att flyga runt och skita ner, bita sönder tapeterna och föra allmänt oväsen. Jag undrar om inte mina föräldrar ångrade både en och två gånger att de inte satsat på en sköldpadda?

I vuxen ålder skaffade jag återigen undulater. Från en djuraffär, så de var inte speciellt tama = skräckslagna när en människohand kom in i buren! De fick en kull ungar, och därefter dog den vackre gröne hanen, honan, Vita Frun, gav jag bort. Men den ena, turkosa, ungen behöll jag och döpte till Kid (Curry) och den andre som var vackert ljuslila fick mamma. Han hette egentligen Hannibal (Hayes) men mamma döpte snabbt om honom till Dodo. Dodo utvecklades sedermera till hona, när ungarna är små är det svårt att skilja på könen.

Kid blev en helt underbar undulatkille! Han var van vid handkontakt redan från det att han var ägg, och blev hur tam som helst. Så även Dodo. De var båda ute och flög fritt i sina respektiva hem och kom när man ropade på dem.

Kid ville ALLTID vara med när vi hade gäster, men då brukade han få stanna i buren för att inte skrämma någon. Men han var förtvivlad och hittade snart på ett sätt att få komma ut. Han lät sig falla ner från pinnen och lade ena vingen över huvudet och kravlade runt, hjälplöst pipande, på burbottnen. Första gången han gjorde så skyndade vi dit och öppnade, vad var det med den stackars fågeln? Ouuuiiiiiii, med ett glatt tjut kastade han sig ut flög nöjt omkring. Efter det hade vi svårt att stänga in honom, han ville ju så gärna vara fri! Och att smaka på det vi åt var en av hans favoritsysselsättningar.

Jag kommer särskilt ihåg en gång när vi firade någons födelsedag. På bordet stod en smaskig gräddtårta. Men innan vi hann börja ta för oss, såg vi en turkos missil komma genom luften, med ett TJOFF landade han rakt i gräddtårtan. Det var en MYCKET blöt fågel som fick sprayas med ljummet vatten och torkas med fönen den kvällen. Jag kommer inte ihåg om nån ville äta av tårtan... (förträngning är människans välsignelse)

Tyvärr blev Kid litet av en alkis, eftersom han ville smaka av allt vi åt eller drack så utvecklade han en smak för öl och vin. En kväll när jag kom hem efter jobbet, så uppträdde min man väldigt mystiskt. När jag som vanligt gick för att hälsa på Kid så låg han helt utslagen på burbotten. Skamset erkände min man att han tagit sig ett glas whisky och inte varit uppmärksam på att fågeln kom och tog sig några slurkar, och så gick det som det gick..  Nu har fåglar mycket snabb ämnenomsättning, så han blev snabbt sig själv igen. Men framöver så fick Kid inte vara ute om det fanns alkohol i glasen, och han var alltid mycket arg när han måste sitta instängd i buren.

När jag låg sjuk så passade Kid upp mig, han kunde sitta bredvid mig på kudden och plocka bort svettiga hårstrån från min panna. Han var en riktigt underbar liten vän. 

Dodo flög ut genom dörren en gång när mamma städade och skulle skaka mattor. Hon hittades aldrig, fast vad grannarna trodde den eftermiddagen när pappa sprang omkring i parken med en pipleksak och skrek "Dodo!!!", det undrar jag allt.

Kid levde tills han var tio år, då han somnade in i min hand. Det är en kille som jag kommer att sakna så länge jag lever!!! Efter honom har jag inte haft någon mer fågel.

Hittade den här texten på Anders´ hemsida. Får jag kalla Dig Guru, Anders? För det är ju precis vad Du är!

"Hästens utbildning måste få ta tid,annars blir det ingen frid.