Jag skrev i mitt förra inlägg att både My och Tamya skyr den svartvita bollen som pesten. Eftersom jag börjat träna My med att klappa honom på halsen utan att ha honom i grimma eller i fålla, så fortsatte jag naturligt med klickern på just det beteendet.   Vid inkallningen "matte klappa My" kommer han fram och jag får stryka honom försiktig över hals och nacke. Det har jag gjort förut, men då när grimman var på...   Här har han all chans i världen att bara gå därifrån. jag är noga med att inte stå framför och blockera hans fria utväg.. VIKTIGT för en alpacka!

Jag för försiktig handen neråt bogen, mitt mål att att få komma neråt benet och få beröra det och så småningom få honom att hålla upp sin fot..

                     "Godis matte, nu var jag allt duktig!!!" 

Tamya är litet (jag menar mycket!) mer bekymrad över att bli berörd, men står gärna ganska nära och tittar intresserat på vad de andra två gör. Honom tränar jag genom att be honom komma fram till mig när jag kallar hans namn, nosen mot min hand = klick och godis.

             Vackre Tamya har alltid något sorgset frågande över sig... jag är   övertygad om att han fortfarande saknar sin bästis från uppväxten!

Alla tre gossarna vet vad de heter och det underlättar när de går fritt i hagen och man vill att en av dem ska komma fram till mig och träna.

För att träna pojkarna har jag skaffat en liten vit o svart minifotboll som jag trätt upp på en pinne. Killarna vet redan att en klick betyder "rätt gjort!" och att det följer en belöning = luzernpellets.

Nu var målet att de skulle bli nyfikna på bollen när jag höll upp den framför mig, närma sig och få klick/belöning. Qatay har uppfattningsförmåga som en kobra och är dessutom nyfiken och orädd. Han ville direkt undersöka den lustiga bollen.

                "Eh, kul boll det där, kan man göra nåt med den...?" 

Att man använder klickern kommer sig av att det tar en hel evighet att ge ett muntligt beröm, typ "braaaa", då har ögonblicket man vill förstärka/belöna redan passerat. Och i bruset av vårt (mitt) prat så är det mycket distinktare för djuret att uppfatta klickerns unika "KLICK".

Qatay lärde sig efter ett par klick att det var beröring av bollen med nosen som gällde.

                                  "Good boy"

Snart kunde jag hålla bollen på alla möjliga platser och Qatay visste precis vad jag ville.

De båda andra pojkarna tyckte att bollen var ruskigt otäck och de hade inga som helst planer på att närma sig den....