I mitten av 70-talet kom min dåvarande man hem med en låda under armen. En jobbarkompis till honom hade fått en hoper kattungar, kattmamman hade fått dem med sin son, oplanerat (?). Tydligen trodde de inte att sonen skulle vara intresserad "på det sättet" av sin mamma! Inavel alltså. Eller linjeavel, om man vill uttrycka det finare.

Peter, eller Peppi som han sedan kallades, var en ljuvlig randig kisse. Hans ungdom tillbringades i lägenhet, utegång skedde i koppel. När vi flyttade ut på landet till en hästgård där vi hyrde ett litet hus, fick han vistas ute. Så underbart han tyckte att det var!

                                Peppi poserar för mattes kamera

Peppi var en trevlig katt, utom när han blev provocerad. Min far skrämde honom när han var en liten liten kattunge (vi fick honom när han var 4 veckor bara, skandal!) så honom hatade han livet ut. Det räckte med att Peppi hörde pappas bil, så började han morra lågt...

Han vaktade vårt hus, en gång skulle en elektriker göra nån installation dagtid när vi jobbade. Vi berättade var nyckeln låg osv, men senare samma dag ringde en förtvivlad elektriker och berättade att han inte fick komma in i huset "för det sitter en morrande katt och vaktar ytterdörren..."   

Peppi blev bara 8 år. En kväll när vi var borta hos bekanta, kände jag plötsligt på mig att något hänt honom. När vi kom hem ropade jag och ingen katt kom. Då gick jag direkt ut till vägen och letade. Där fick jag syn på Peppi som låg död vid vägkanten, såg ut som han sov bara.

Det var naturligtvis sorgligt att han inte blev äldre, men han fick i alla fall ett liv som en katt ska ha, med mycket utevistelse och mycket kärlek...