Hittade den här texten på Anders´ hemsida. Får jag kalla Dig Guru, Anders? För det är ju precis vad Du är!

"Hästens utbildning måste få ta tid,annars blir det ingen frid.

De allra första djur jag fick i min ägo och vård var ett par vit-svarta japanska dansmöss. De hette Pontus och Jenny, min storasyster hade ett eget par vid namn Rasmus och Lotta. Vi hade dem i varsitt litet akvarium med kutterspån, små hus, träningshjul och andra leksaker. Men så fort vi var hemma, var de ute med oss, kilade runt på sängen eller undersökte mattorna på golvet...

De förökade sig med vindens hastighet, nån gång varannan månad hade de boat i nåt av husen och där låg en hög små rosa musbebisar. Vi fick inte behålla några, det räckte med varsitt par, sade föräldrarna strängt. Så musbarnen förpassades så fort de var stora nog till djuraffärens mushörna. Ersättningen räckte väl knappt till ett gnagarpelletspaket, om jag minns rätt.

En av de värsta händelserna jag kan komma ihåg var när systers möss hade en enda unge, jättesöt med en svart "piratlapp" för ena ögat. Honom tränade vi extra mycket, lärde honom att räcka vacker tass bl a. Men en morgon låg han där i buren huvudlös. Förmodligen tyckte pappa Rasmus inte om konkurrensen.

En annan gång tränade jag min Jenny att sitta kvar på mitt huvud medan jag gick runt i huset. Vad nu det skulle vara bra för? När jag gick ner i köket för att visa mamma "TITTA vad Jenny kan!" så gled musen av mitt hårsvall och rakt ner i stekpannan, där mamma just stekte falukorv. Jag fick upp henne på sekunden, så hon hann aldrig bränna sig, men det var slut med liknande övningar. I alla fall i köket.  Så småningom dog alla mössen av ålderdom, de blev inte så värst många år, men de är nog en bidragande orsak till att jag inte är det minsta rädd för möss eller andra gnagare...