Där på loppisen, uppe på en glashylla, stod den - SVANEN..   inte hade jag en aning att jag suktade så efter en porslinssvan, men ibland känner man sina lustar dåligt.

Kanske påminner den mig om My?

I alla fall så greppade jag den och betalade de 65 pengar som den kostade, och nu tronar den hemma på bordet. Mannens reaktion var mindre negativ än väntat. Han t o m föreslog att den kunde fungera som fruktskål. Jag bara älskar den! Tror att den påminner mig om de tvålkoppar som jag och syrran hade när vi var små, i form av svanar. Fast de var förstås mycket mindre!

Om Qatay var ett barn skulle han säkert få nån slags bokstavsdiagnos... men nu är han en hyperaktiv alpackapojke!

Jag tror att jag hittat precis den rätta medicinen för honom, nämligen klickerträning..  Han är ytterst träningsvillig, lärde sig i ett huj att följa och röra vid targeten. Med kommandot "touch" får jag honom att nudda vid allt jag pekar på med handen, spegeln, bollen, grimman eller konen...

Han får aldrig nog och vill bara att jag fortsätter och fortsätter... men de andra vill ju också ha sin beskärda del av träning, eller vill de....?

My tar det ganska lugnt och ägnar sig åt ullvård... nu FÖRSTÅR jag varför han är gulbrun istället för vit, han har hittat de få jordfläckar som finns i hagen!

Och Tamya fortsätter att kolla in mig på mycket nära håll...

Qatay är i alla fall mycket mindre frustrerad nu när vi tränar, för att inte tala om matten!

Har jag skrivit det förut? Prinsarna stortrivs i sitt mysiga stall, rullar sig i halmen och mumsar sitt hö. Och bryr sig inte det minsta om att jag är där med kameran.

-jag har en svaghet för glitter och rosa...   Kanske för att det inte fanns sånt här när jag var en liten flicka?

Har just läst ut Vibeke Olssons "Bricken på Svartvik", en uppföljare till "Sågverksungen". Verkligen läsvärda böcker, välskrivna och med en stundtals otäck insyn i arbetarnas dåvarande levnadsvillkor....  Läs båda!