Föga anade jag vilken nära och innerlig kontakt jag skulle få med pojkarna....

Så här såg de ut när de just anlänt hit till vår hage:

Ser Du hur vilsna de ser ut, de undrar förstås var de hamnat..?

Och så här är uttrycken hos dem idag...    -viss skillnad va?

Den som håller mest koll på mig med sin kärleksfulla blick, det är My det...

               Ja, matte älskar er alla tre!!!!!!!

Där på loppisen, uppe på en glashylla, stod den - SVANEN..   inte hade jag en aning att jag suktade så efter en porslinssvan, men ibland känner man sina lustar dåligt.

Kanske påminner den mig om My?

I alla fall så greppade jag den och betalade de 65 pengar som den kostade, och nu tronar den hemma på bordet. Mannens reaktion var mindre negativ än väntat. Han t o m föreslog att den kunde fungera som fruktskål. Jag bara älskar den! Tror att den påminner mig om de tvålkoppar som jag och syrran hade när vi var små, i form av svanar. Fast de var förstås mycket mindre!

Om Qatay var ett barn skulle han säkert få nån slags bokstavsdiagnos... men nu är han en hyperaktiv alpackapojke!

Jag tror att jag hittat precis den rätta medicinen för honom, nämligen klickerträning..  Han är ytterst träningsvillig, lärde sig i ett huj att följa och röra vid targeten. Med kommandot "touch" får jag honom att nudda vid allt jag pekar på med handen, spegeln, bollen, grimman eller konen...

Han får aldrig nog och vill bara att jag fortsätter och fortsätter... men de andra vill ju också ha sin beskärda del av träning, eller vill de....?

My tar det ganska lugnt och ägnar sig åt ullvård... nu FÖRSTÅR jag varför han är gulbrun istället för vit, han har hittat de få jordfläckar som finns i hagen!

Och Tamya fortsätter att kolla in mig på mycket nära håll...

Qatay är i alla fall mycket mindre frustrerad nu när vi tränar, för att inte tala om matten!

Har jag skrivit det förut? Prinsarna stortrivs i sitt mysiga stall, rullar sig i halmen och mumsar sitt hö. Och bryr sig inte det minsta om att jag är där med kameran.

-jag har en svaghet för glitter och rosa...   Kanske för att det inte fanns sånt här när jag var en liten flicka?

Har just läst ut Vibeke Olssons "Bricken på Svartvik", en uppföljare till "Sågverksungen". Verkligen läsvärda böcker, välskrivna och med en stundtals otäck insyn i arbetarnas dåvarande levnadsvillkor....  Läs båda!

Det är ju inte klokt vad sjuka folk är, när de lystet intresserar sig för vad Kungen kan ha haft för sig på partyn och annat..  han får väl vara som folk är mest, för mig verkar han vara en trevlig prick, men när eller med vem han svingar en bägare, det är väl fullständigt egalt?

Hur kan en sensationsbok om hans privatliv sälja som smör i solsken? Är folk så sugna på kungligt skvaller, eller....?

Nästan varenda blogg som syns i "rampljuset" säger "Fråga mig vad Du vill!" eller "Nu är det frågestund i min blogg".  Vad i h-e  är det meningen att man ska fråga? Jag bara undrar, Om man inte läser bloggen i fråga finns det väl knappast nåt man kan fråga om? Frågar jag mig.