Gjorde högskoleprovets ordförståelsedel (via DN´s hemsida) igår..  Jag hade 39 rätt av 40 möjliga  *litet stolt*

Det ordet jag missade var "meanteale"   eller nåt likande, det betydde i alla fall minoritetsspråk och det ordet har jag aldrig hört.

Det är idag exakt två månader sedan Du lämnade oss, somnade in, dog... det finns inga förmildrande ord för en sorg.

Jag hör Dina försiktiga små krafsanden på ytterdörren, som när Du varit ute och gjort Dina toalettbestyr och ville in... och trots att jag VET att det är förgäves så går jag och öppnar dörren!

Jag saknar Dig så att det gör ont, Din mjuka päls, Dina kloka ögon, Din lilla varma kropp i min säng, jag saknar Dina buslekar och Din glädje när jag kom hem eller när vi skulle gå ut...

Den här bilden av Sammie tog jag för exakt ett år sedan,

De klara vackra höstdagarna förvandlas när dimmans fuktiga fingrar rullar in över dalen..

Nu är det full ordning i ledet vid matdags... alla prinsar på en skötsam rad!

Tamya har en förkärlek för att "gräset är grönare på andra sidan staketet" - vilket verkligen stämmer nu. Han har hals och huvud mer utanför än innanför.. Det har han alltid haft, säger uppfödare Sarah.

                          "Sådär får man väl inte göra" tycker My...

När gossarna betade nere kring lusthuset märkte jag att speciellt Tamya gärna speglade sig i fönstren. Kanske trodde han att det bodde en särdeles vacker alpacka därinne, eller visste han att det var bilden av sig själv han såg?

Två st barnsäkra speglar inhandlades på Ikea och jag satte upp dem nu på morgonen. Kan ni gissa vem som speglade sig först???

Gissade Du på Tamya?

Näää....

Just det, Qatay!

Han var HELT FASCINERAD av sin egen bild...

-och Tamya tittade litet nöjt

-men My han hade ingen lust att ens gå fram till speglarna...

Gossen My kommer gärna in i stallet och gör matten sällskap..

När Qatay varit duktig i klickerträningen blir han liksom övermodig och kastar sig på de andra. Här rullar han sig rätt så ohövligt mitt ibland de andras ben, Tamya ser rätt störd ut..

Husse tar sig ibland ner till stallet och får locka med luzerngodis. Qatay kommer som en blixt...

 - men även My vill ha!

Jag skrev i mitt förra inlägg att både My och Tamya skyr den svartvita bollen som pesten. Eftersom jag börjat träna My med att klappa honom på halsen utan att ha honom i grimma eller i fålla, så fortsatte jag naturligt med klickern på just det beteendet.   Vid inkallningen "matte klappa My" kommer han fram och jag får stryka honom försiktig över hals och nacke. Det har jag gjort förut, men då när grimman var på...   Här har han all chans i världen att bara gå därifrån. jag är noga med att inte stå framför och blockera hans fria utväg.. VIKTIGT för en alpacka!

Jag för försiktig handen neråt bogen, mitt mål att att få komma neråt benet och få beröra det och så småningom få honom att hålla upp sin fot..

                     "Godis matte, nu var jag allt duktig!!!" 

Tamya är litet (jag menar mycket!) mer bekymrad över att bli berörd, men står gärna ganska nära och tittar intresserat på vad de andra två gör. Honom tränar jag genom att be honom komma fram till mig när jag kallar hans namn, nosen mot min hand = klick och godis.

             Vackre Tamya har alltid något sorgset frågande över sig... jag är   övertygad om att han fortfarande saknar sin bästis från uppväxten!

Alla tre gossarna vet vad de heter och det underlättar när de går fritt i hagen och man vill att en av dem ska komma fram till mig och träna.

För att träna pojkarna har jag skaffat en liten vit o svart minifotboll som jag trätt upp på en pinne. Killarna vet redan att en klick betyder "rätt gjort!" och att det följer en belöning = luzernpellets.

Nu var målet att de skulle bli nyfikna på bollen när jag höll upp den framför mig, närma sig och få klick/belöning. Qatay har uppfattningsförmåga som en kobra och är dessutom nyfiken och orädd. Han ville direkt undersöka den lustiga bollen.

                "Eh, kul boll det där, kan man göra nåt med den...?" 

Att man använder klickern kommer sig av att det tar en hel evighet att ge ett muntligt beröm, typ "braaaa", då har ögonblicket man vill förstärka/belöna redan passerat. Och i bruset av vårt (mitt) prat så är det mycket distinktare för djuret att uppfatta klickerns unika "KLICK".

Qatay lärde sig efter ett par klick att det var beröring av bollen med nosen som gällde.

                                  "Good boy"

Snart kunde jag hålla bollen på alla möjliga platser och Qatay visste precis vad jag ville.

De båda andra pojkarna tyckte att bollen var ruskigt otäck och de hade inga som helst planer på att närma sig den....