De allra första djur jag fick i min ägo och vård var ett par vit-svarta japanska dansmöss. De hette Pontus och Jenny, min storasyster hade ett eget par vid namn Rasmus och Lotta. Vi hade dem i varsitt litet akvarium med kutterspån, små hus, träningshjul och andra leksaker. Men så fort vi var hemma, var de ute med oss, kilade runt på sängen eller undersökte mattorna på golvet...

De förökade sig med vindens hastighet, nån gång varannan månad hade de boat i nåt av husen och där låg en hög små rosa musbebisar. Vi fick inte behålla några, det räckte med varsitt par, sade föräldrarna strängt. Så musbarnen förpassades så fort de var stora nog till djuraffärens mushörna. Ersättningen räckte väl knappt till ett gnagarpelletspaket, om jag minns rätt.

En av de värsta händelserna jag kan komma ihåg var när systers möss hade en enda unge, jättesöt med en svart "piratlapp" för ena ögat. Honom tränade vi extra mycket, lärde honom att räcka vacker tass bl a. Men en morgon låg han där i buren huvudlös. Förmodligen tyckte pappa Rasmus inte om konkurrensen.

En annan gång tränade jag min Jenny att sitta kvar på mitt huvud medan jag gick runt i huset. Vad nu det skulle vara bra för? När jag gick ner i köket för att visa mamma "TITTA vad Jenny kan!" så gled musen av mitt hårsvall och rakt ner i stekpannan, där mamma just stekte falukorv. Jag fick upp henne på sekunden, så hon hann aldrig bränna sig, men det var slut med liknande övningar. I alla fall i köket.  Så småningom dog alla mössen av ålderdom, de blev inte så värst många år, men de är nog en bidragande orsak till att jag inte är det minsta rädd för möss eller andra gnagare...

Kanske är ni inte så intresserade av att VARJE DAG få läsa om hur otroligt begåvade och träningsvilliga mina alpackaprinsar är?

Så jag kniper ett tag

Tänkte istället berätta om vilka sorters djur jag haft hittills i mitt liv...

Det började med japanska dansmöss  (avlade, hmm, det blev rätt många!)

Sedan följde undulater (avlade där också)

Kissekatter (vanliga bondkatter, ingen avel där)

Akvariefiskar, (odlade framförallt scalarer och slöjguppys)

Afrikanska dvärggetter (där blev det en hel hoper killingar genom åren)

Hästar (nordsvenskar (avel), trakhener, islandshästar, welsh mountainponnier)

Kaniner (avel av prima utställningskaniner av raserna Stora Silver, Bourgogne och Dvärghermelin, siamesfärg)

Bin (snälla gula bin, de klarade av sin förökning alldeles själva...)

Pudel

Alpackor

Man har ju lärt sig en hel del om olika djurslag med åren...  En vacker eller regnig dag ska jag berätta mer om de olika djuren. Om ni vill.

Här är träningsstunderna efterlängtade! Knappt hinner jag ut genom ytterdörren förrän mina två, ibland tre, träningsgiriga gossar samlas nere vid närmaste grinden och suktar!

                     Tamya varnar My, "träng Dig inte!!!"

Nu behöver de inte drivas in i träningsfållan längre, jag bara öppnar grinden och ropar, så störtar det in ett jämnt eller ojämnt antal alpackapojkar. Jag vill förstås helst träna dem UTANFÖR fållan, de ska vara helt FRIA, men fållan är ganska stor (2,5 x 3 meter) och de kan gå undan om de behagar. Och som jag skrivit förut så behöver jag skilja dem åt så att jag bara har en gosse i taget, annars är det risk att det blir avundsjuka och harklingar.

Allra ivrigast att träna är Qatay, och den förut så ohanterbare busen har nu blivit A-eleven! "Mera, mera!" ropar han när vi håller på och han tror att jag tänker sluta. Han bjuder på backningar så fort det blir litet roddigt, han nuddar vid boll, hand, grimma eller vad jag nu visar honom. Genast!

My, han vill helst bara vara nära och mysa (och bli smekt) och Tamya, han vill bara ha godis, sen kan det va´....

Nu kan jag lägga grimrepet över manken på både My och Qatay, de står alldeles stilla, ser inte ens illa berörda ut. Och så kan jag sakta föra det uppåt och knäppa det runt halsen alldeles under huvudet, ha det kvar ett tag och sen knäppa bort det.

Jag har skrivit det förut, och jag kan repetera igen: För de som är vana vid hästar och hundar och aldrig träffat eller umgåtts med alpackor, så kan det te sig litet underligt att man jublar över att få röra vid sin alpackavän?  De här unika djuren är otroligt nyfikna i sitt sätt, kommer gärna fram och kollar in, men om man försöker ta på dem så hoppar de undan. Speciellt då om man ej är inne i ett begränsat träningsområde, typ fålla. Så att få klappa och hantera utan att behöva TA FAST DEM, det är magiskt.

Att pojkarna gottar sig i halmen inne i sitt stall ser man tydligt här! (Tamyas svans)

Det går inte att lämna kommentarer till andra bloggar idag. Varje gång jag testar så låser sig hela skiten..    pffuuuiiii

Igår fick jag, när jag var på smörjparty, höra att gråtens salta tårar gör att man får lös hud och stora påsar under ögonen.. .

Nää, det är inte S&M om ni tror det, inga ljuva piskningar, vi har som årlig tradition att samlas för att smörja läderprylar och äta gott hemma hos A & A.

Kändes konstigt att inte ha några hästprylar att smörja...

Tomt liksom, i händerna och i hjärtat...

Men jag fick hjälpa V med hennes huvudlag.

Då förstår jag varför jag fått så enorma påsar under mina ögon. Det är gråten! Kommer ju salta tårar litet nu och då, speciellt nattetid, när jag drömmer om mina förlorade vänner.

Speciellt nattetid.

De finns i mina drömmar.

I natt skulle jag ideligen rädda Lille Hund som bara ville springa över vägen.

Kanske var det över Regnbågsbron han skulle?

-tilldelas Ann-Britt, för att hon uppdaterar sin blogg så gott som dagligen, med lagom långa och intressanta inlägg, alltid fina bilder på sina otroligt vackra PRE-hästar och även litet annat smått och gott.....  Way to go girl!!!

Du får en vackert röd pelargon av nån sort som jag inte vet vad den heter

-med alla hästar som står håglösa i små små hagar i detta väder, några plusgrader och strilande snöblaskigt regn. Inget regn/vindskydd, inte ens ett träd att gå under, inget foder i hagen och inget skyddande regntäcke.

Visst överlever de, men är det ett kvalitetsliv?

Om hästen har en ordentligt stor hage och tillgång till grovfoder och skydd så går det ju ingen nöd på den...