Det var visst bara Kicki som brydde sig om mina små stenåldersmöss..? Men ni har sagt att ni vill höra om mina tidigare djur, så nu får ni stå ert kast!

Här kommer litet om mina undulater:

När jag var kring 11-12 så åtrådde jag hett att få en vattensköldpadda! Min bästa kompis Ewa hade fått en, Sofie, och den var så gullig. Men där bromsade mina föräldrar bestämt. Ingen vattensköldpadda! Däremot så fick jag två undulater...

De här undulaterna, vars namn jag glömt (!) ägnade sig mest åt att flyga runt och skita ner, bita sönder tapeterna och föra allmänt oväsen. Jag undrar om inte mina föräldrar ångrade både en och två gånger att de inte satsat på en sköldpadda?

I vuxen ålder skaffade jag återigen undulater. Från en djuraffär, så de var inte speciellt tama = skräckslagna när en människohand kom in i buren! De fick en kull ungar, och därefter dog den vackre gröne hanen, honan, Vita Frun, gav jag bort. Men den ena, turkosa, ungen behöll jag och döpte till Kid (Curry) och den andre som var vackert ljuslila fick mamma. Han hette egentligen Hannibal (Hayes) men mamma döpte snabbt om honom till Dodo. Dodo utvecklades sedermera till hona, när ungarna är små är det svårt att skilja på könen.

Kid blev en helt underbar undulatkille! Han var van vid handkontakt redan från det att han var ägg, och blev hur tam som helst. Så även Dodo. De var båda ute och flög fritt i sina respektiva hem och kom när man ropade på dem.

Kid ville ALLTID vara med när vi hade gäster, men då brukade han få stanna i buren för att inte skrämma någon. Men han var förtvivlad och hittade snart på ett sätt att få komma ut. Han lät sig falla ner från pinnen och lade ena vingen över huvudet och kravlade runt, hjälplöst pipande, på burbottnen. Första gången han gjorde så skyndade vi dit och öppnade, vad var det med den stackars fågeln? Ouuuiiiiiii, med ett glatt tjut kastade han sig ut flög nöjt omkring. Efter det hade vi svårt att stänga in honom, han ville ju så gärna vara fri! Och att smaka på det vi åt var en av hans favoritsysselsättningar.

Jag kommer särskilt ihåg en gång när vi firade någons födelsedag. På bordet stod en smaskig gräddtårta. Men innan vi hann börja ta för oss, såg vi en turkos missil komma genom luften, med ett TJOFF landade han rakt i gräddtårtan. Det var en MYCKET blöt fågel som fick sprayas med ljummet vatten och torkas med fönen den kvällen. Jag kommer inte ihåg om nån ville äta av tårtan... (förträngning är människans välsignelse)

Tyvärr blev Kid litet av en alkis, eftersom han ville smaka av allt vi åt eller drack så utvecklade han en smak för öl och vin. En kväll när jag kom hem efter jobbet, så uppträdde min man väldigt mystiskt. När jag som vanligt gick för att hälsa på Kid så låg han helt utslagen på burbotten. Skamset erkände min man att han tagit sig ett glas whisky och inte varit uppmärksam på att fågeln kom och tog sig några slurkar, och så gick det som det gick..  Nu har fåglar mycket snabb ämnenomsättning, så han blev snabbt sig själv igen. Men framöver så fick Kid inte vara ute om det fanns alkohol i glasen, och han var alltid mycket arg när han måste sitta instängd i buren.

När jag låg sjuk så passade Kid upp mig, han kunde sitta bredvid mig på kudden och plocka bort svettiga hårstrån från min panna. Han var en riktigt underbar liten vän. 

Dodo flög ut genom dörren en gång när mamma städade och skulle skaka mattor. Hon hittades aldrig, fast vad grannarna trodde den eftermiddagen när pappa sprang omkring i parken med en pipleksak och skrek "Dodo!!!", det undrar jag allt.

Kid levde tills han var tio år, då han somnade in i min hand. Det är en kille som jag kommer att sakna så länge jag lever!!! Efter honom har jag inte haft någon mer fågel.

 

kicki

19 november 2010 13:04

ååå vilken fin historia, och rolig! gräddtårtefågel o stekpannemöss, var ska detta sluta?
jag har oxå haft undulater och precis så som du beskriver dina hade jag önskan om att mina skulle bli.de blev rättså tama men tyckte väl aldrig att det var sådär superroligt att vara ute o flyga. de satt mest på en lampa o bajsade på soffan...
under en av mina sämre perioder fick jag tokspader på dem, att de skräpade ner o aldrig höll klaffen, så jag sålde dem, snorbilligt o jag hörde aldrig av dem igen. det ångrar jag idag!!

http://kaa.bloggplatsen.se

Alpackaprinsarnas blogg

19 november 2010 14:33

Ja så kan det gå! Inte alltid att man träffar sina "soulmates".... Och mina första "föräldrafåglar" var ju inte så roliga de heller. Det blir annorlunda när man föder upp dem själv från början förstås!

 

rackemarie

19 november 2010 13:15

Fyllekajor eller att vara full som en alika, har man ju hört talas om, men att vara drucken som en undulat. Det blev ett nytt ordspråk där*fniss*. Själv hade jag en "fyllehund" när jag var ung (yngre!). En liten långhårig tax som drack grogg om man inte vaktade glasen. Sedan somnade han med benen spretande åt alla håll på golvet:)

http://rackemarie.bloggagratis.se

Alpackaprinsarnas blogg

19 november 2010 14:38

Usch såna djur! (eller kanske vi människor...)

 

Magda

19 november 2010 13:57

Hallenda, du får mig att vilja skaffa en fågel! Har aldrig funnits på min önskelista :-o

http://www.descarada-de-fenix.blogspot.com

Alpackaprinsarnas blogg

19 november 2010 14:38

Gör det!!!!!!!

 

Mita

19 november 2010 17:38

Haha, härlig histora från din verklighet!

http://rocotopeppers.blogspot.com

 

Sandra

19 november 2010 19:49

Underbart :) Jag har själv haft nymfparakiter när jag var yngre och bodde hemma. Tyvärr hade brossan fest, varav en utav festdeltagarna bjöd den ena på sprit. Han fick nog en alkoholchock för han låg död i buren nästa dag. Typiskt killar :)

http://www.finpixia.se

Alpackaprinsarnas blogg

20 november 2010 08:07

Usch vad sorgligt, det blev väl för mycket alkohol där... dumma bror!

 

Stina

19 november 2010 20:36

Undulater är fina, men jag har aldrig kännt att jag velat haft några.
Jättekul att läsa din historia iaf.
Fortsätt med de andra djuren =)

http://billiejean.bloggplatsen.se

 

AK

19 november 2010 20:50

Vilken dårpippi! :D Helfestlig!
Jag har aldrig haft tama burfåglar. Bara i korta perioder tagit hand om lite ruffsiga papegojor från min gammelfarbrors uppfödning. Olika pippisar som farit illa i flocken och behövde vila upp sig och få lite kärlek. Minns särskilt en brunörad parakit, Felix, som närmast blev folkilsken under perioden hemma hos mig, vet inte vad jag gjorde för fel ;)

http://bacillen.wordpress.com

 

Birgitta

19 november 2010 20:54

dom e så fina underlaterna..får vakta mig varje gång jag hamnar i en djurbutik..så det inte följer med en pippi hem..mina katter skulle inte ge sig förrens den va uppäten..

http://www.lundin.dinstudio.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det började kännas väldigt inaktuellt att kalla sig "ponnyflickornas blogg", så nu har vi bytt adress till http://Alpackaprinsarnasblogg.bloggplatsen.se   Nytt år och nya tag, välkomna till nya bloggadressen! ...

I stormen Elin ramlade en björk ner över vår elledning. Turligt nog blev vi inte utan ström, men ledningen hängde nära marken och elstolpen lutade betänkligt, staget hade dragits upp ur marken.       Jag felanmälde på em och nästa morgon sto...

När helgångesten släppt är det lättare att andas, inte minst med de ljusare tiderna i sikte... Theo önskar My Gott Nytt!    ...

Det blev inget gott slut igår. Några galningar i närheten smällde av ett hundratals bomber före och efter midnatt... Det var en klar och kall natt och därför hördes alla ljud otroligt väl. Jag vakade stundtals nere hos alpackaprinsarna, men som tur v...

Så mycket snurrar runt i huvudet på mig, nuförtiden när allt egentligen har lugnat ner sig så till den grad. Kanske är det just då man får tiden att tänka?  När det gamla året lider mot sitt slut kan man ju alltid hoppas på det nya, även om Mayafol...