Vart jag mig i hagen vänder.... så står älsklingen My strax bakom mig, lyfter jag kameran så får jag ständigt samma motiv, en vit mjuk nos och ett par stora mörka ögon...

Emily sa till mig häromdagen att på en del bilder ser alpackorna ut som Aliens, när de står sådär med nosen mot kameran och öronen vända bakåt..  så sant.

Men hur ska jag bära mig åt för att få AVSTÅNDSBILDER på My?

Han viker ju knappt från min sida!

- och när jag lämnar hagen tittar han långt och längtansfullt efter mig. Denna villkorslösa kärlek kan smälta vartenda hjärta!

Jag har sagt det förut, vissa djur kommer till en precis när de behövs i ens liv...

Igår var jag och träffade den fantastiska Ytte Posse på hennes islandshästridskola.

När jag träffar hästar, speciellt då islandshästar, så känns det ett hugg i hjärtat av saknad efter min älskade Vhiskur. 2010 är ett pestigt år.

                           Ser det ut så här där han betar nu?

Att alpackor kan spotta verkar vara något som människor känner till. Det har varit en strid ström av nyfikna besökare som har kollat in alpackaprinsarna, och de flestas första spontana kommentar är "Spottar dom?"

Då förklarar jag att visst kan de spotta, och att de gör det på varandra om de är osams, men att de inte spottar på människor, dels för att de är rätt uppfostrade, och dels för att det händer bara om man stressar dem ofantligt mycket så att de får närmast dödsångest.. Då är spottandet (och sparkandet) deras försvarsmetod. Fast i första hand så flyr de förstås, de är flyktdjur ända ut i klospetsarna!

Igår råkade Tamya och My i gräl om något under vår träningsstund i fållan. Jag hade händerna fulla av Qatay (jo, jag fick på grimman även denna gång!) när jag hörde att det var en spottorgie borta i hörnet. BÅDA pojkarna var i full gång med att spotta på varandra. Hittills har jag bara sett My hota, alltså harkla sig, inte gå hela vägen och verkligen spotta.

Jag sa åt dem på skarpen, och som de duktiga gossar de är så slutade de genast. Men de tycker verkligen illa om smaken som blir i deras mun när magsaften kommer upp, det är ju magsaft som de spottar ut. Så båda två gick omkring med äcklade miner och halvöppna munnar. My lunkade efter mig utstötandes små ömkliga kvidanden, men jag sa åt honom att han faktiskt fick skylla sig själv, spottar man så smakar det pyton..

                Tamyas äcklade min, efter en kort stunds spottande

                   Det här var första gången jag fick se Mys "äckelmin"

Fram tills nu har båda stalldörrarna varit öppna, men med tilltagande kyla och isande nordanvindar har jag velat stänga den ena så att det inte blåser rakt igenom. Min rådgivare, alias alpackaguru, Sarah trodde att det skulle gå bra att stänga nu, pojkarna känner sig hemma här.

Så idag stängde jag ena dörren, och det verkade snarast öka mysfaktorn för prinsarna. När jag kom ner efter några timmar kom de yrvakna ut, fullt med halm i håret.

                              "Gomorron, jaså, var det dag än?"  

                                      Tamyas halmbocksvans

Vårt lösdriftsstall har rönt stort intresse och mycket uppskattande omdömen. I mina ögon är det helt PERFEKT!  Det fungerade suveränt för hästarna, så lätt att växla om från lösdrift med en eller två dörrar öppna eller via en "saloondörr" göra om det till två 3 x 3 meters boxar. Den som gjorde´t och ska ha beröm i massor är min "personal handyman", alias husse.

              Foto: Sarah Mannheimer

Allt eftersom betet avtar, ökar förstås alpackapojkarnas intresse för höet i stallets höhäck ...

Vi KAN samsas om vi bara vill!  Ofta är det litet gnabb mellan killarna när matte kommer ner till dem (jag MÅSTE ransonera luzernpelletsen, det är ju godiset som kan få dem att bråka, men även i viss mån uppmärksamheten) men vid höhäcken kan de minsann stå så fint alla tre och äta!'¨

Det går inte att lura sig själv längre. Temperaturen sjunker under nollan och löven faller allt snabbare. Det är höst. På riktigt!

                         Det bruna och vissna ser rätt trist ut

    Men aldrig är väl himlen så klart blå som just under höstdagarna?

                             En del blad sprakar av färger

                      Christers ved brinner nog inte så bra...

Denne unge fjordhingst är något helt i särklass... och då menar jag inte bara hans 43 poäng eller andra hedervärda utnämningar p g a hans korrekthet och vackra linjer och fantastiska rörelser, utan det som finns inuti hans huvud och hans hjärta...  han har ett enastående lynne, drar traktordäck, släde, maratonvagn eller bär sin matte Emily, allt med samma lydighet och glädje. Ett ekipage att bli imponerad av!