Det går inte en dag utan att jag tänker på och gråter över mina älskade djur Vhiskur och Sammie.

Bilden från förra hösten då Sammie drabbats av stroke. Den visar exakt hur Vhiskurs personlighet var, känslig och försiktig, mot både små och stora...

Att besluta om att låta sitt älskade djur få somna in är något av det svåraste som finns. Att låta dem självdö i plågor är förstås ännu värre. Det bästa vore väl om de kunde dimpa ner döda rakt upp och ner, utan plågor och utan svåra beslut,  men hur ofta är det så? Inte ens i den bästa av världar... Och varje djurägare kommer till en gräns då ens ansvar för djurets livskvalitet sätts på sin spets. När är det dags att släppa taget? Att se till djurets bästa trots att man önskar ha det kvar i evighet hos sig...

Att ha fått lära känna och älska ett djur är en ynnest.. att veta att de haft det bästa av liv är en liten tröst, men tomheten de lämnar efter sig är så oändligt stor!

För Vhiskurs del var det hela en utdragen process, eftersom han hade ont men det var svårt att säga HUR ont. Med Sammie gick det chockerande fort, då när vi trodde att vi hade bemästrat sjukdomen.. ja i alla fall för en tid.

Jag känner en enorm glädje över att få ha haft dessa underbara personligheter till djur i mitt liv, men en sån stor sorg över att ha mist dem. Men så är livet, glädje och sorg, regn och solsken..

I min säng ligger i vargtimmen inte längre en varm och mjuk liten hundkropp.

Och i hagen hörs inte längre den där låga brummande hälsningen från den mjuka mulen.

Ni fattas mig och jag längtar så efter er, hoppas att ni har det bra där ni nu är.

Istället borrar jag in mina fingrar i ´My´s mjuka ullpäls och försöker släppa taget om dem jag inte längre har.....