Har mellan 35-60 unika besökare per dag. Det är väl ett dussin av er som slänger in en kommentar ibland, några flitigare än andra. Men många, många lämnar inte så mycket som ett enstaka pip!

Det är lätt att kika in utan att säga hej, det är lätt för en bloggare att tappa sugen då!

Som jag tjatat om tidigare, vill alpackor inte ha någon, vare sig människa eller en annan alpacka, för tätt inpå sig. Deras behov av personlig zon är stor. För det mesta vistas de "i klump" i hagen, som här:

Att som fräcke Qatay här på bilden nedan, gå nära inpå en annan är mycket respektlöst och renderar ett harklande ljud av "den påhoppade" och betyder "om Du inte går undan så kommer jag att spotta på Dig!"   Det hjälper för det mesta, så det är mycket ovanligt i min hage att det förekommer någon egentlig spottning. Men varningarna är talrika!

Att då få massera sin ´packapojke My i nacken, och se att han NJUTER av det, det är väl en ynnest om någon, med dessa djur?  foto: Sarah Mannheimer

Långsamt, långsamt börjar den dagliga gråten stillna och gå över till den där känslan av tacksamhet över att få ha haft Dig i mitt liv.... Men när jag läste inlägget som ligger till höger, "för ett år sedan" som heter "Jag ska bära Dig till världens ände", då började förstås tårarna att forsa igen...

Att Du var så dålig men kom igen och gav oss nästan ett år till, DET är väl ett mirakel om något!  Men - Du fattas oss! HÖR DU DET!