Långsamt, långsamt börjar den dagliga gråten stillna och gå över till den där känslan av tacksamhet över att få ha haft Dig i mitt liv.... Men när jag läste inlägget som ligger till höger, "för ett år sedan" som heter "Jag ska bära Dig till världens ände", då började förstås tårarna att forsa igen...

Att Du var så dålig men kom igen och gav oss nästan ett år till, DET är väl ett mirakel om något!  Men - Du fattas oss! HÖR DU DET!

Jag gillar ju hösten, i alla fall såna här dagar, när luften är klar och färgerna gyllene..

Tänkte ni på att det var den tionde i tionde år tio igår?

Allt eftersom åren går blir jag alltmer skeptisk till många av våra tävlingsgrenar inom hästsporten. Det mesta går ju ut över djuret HÄST, när tävlingsivern och egot tar över så är det många hästar som far illa.  Vad JAG vill se är en harmonisk och glad häst som utan problem förstår och kan utföra det som ryttaren/kusken begär...  alltså ett ekipage I SAMSPEL. Inte en part som tvingar en annan...

Under senare år har hoppsporten blivit trevligare att titta på, de flesta "tjocka gubbarna" är borta från arenorna och lättare, följsamma ryttare har tagit över. Det bästa exemplet här tycker jag är vår egen Rolf-Göran, som rider så mjukt och fint och vars hästar alltid ser glada ut! Och aldrig något ryck och slit.

Men betslingen som Eric Lamaze hade på sin häst Hickstead tycker jag är fruktansvärd, att man FÅR betsla upp hästarna så att de ser ut som om de har brutit käken och är ihoplappade med kilovis av metall!?

Maratonkörningen var inget kul att titta på. Jag stängde faktiskt av efter en stund. Hindren består enbart av en massa knix och brytsvängar, rena Memorypuzzlen, där kusken skriker och drar och hästarna kastar sig hit och dit och på varandra i förtvivlade försök att komma in i rätt portar. Och Eurosports kommentator som inte verkade veta vad han egentligen kommenterade, helt ute i rymden och seglade... gjorde ju inte det hela bättre.

I dressyren sågs som vanligt en del mycket harmoniska och njutbara ritter, men också hästar som mekaniskt och hyperspänt utförde rörelserna och såg allt annat än glada ut.

Visst är det underbart att se glada hästar röra sig fritt i stora hagar!

Här Exzentrics Nyponros som far runt i snön,

Följande Sarahs goda råd så skippade jag allt "procedurande" och mjukt prat, rakt in i fållan bara och grabbade Qatay, grimman kom på plats på nolltid. Inte för att han FRIVILLIGT stack in nosen i den, men bra gick det. "Less talk, more do" var väl melodin för den här tuffe busungen...

Han såg rätt förvånad ut!  Fick ha grimman på sig en stund inne i fållan, sen tog jag av den, gick hur bra som helst, och så släppte jag ut dem. Hela övningen tog väl - 3 minuter totalt!

Ja det var ju inga svårigheter för Sarah att hantera Qatay. Inga krumeluriga procedurer, bara handen runt den långa halsen och grimman på...

Jag fick mig en tankeställare, förmodligen har jag varit för försiktig och för trevande. Vissa pojkar kräver känslighet och andra mer "PANG på rödbetan!"

Väl försedd med grimma och lina så är Qatay en ängel att hantera. Här fick husse sin första ledträning.

Efter att ha gått omkring en bra stund inne på vallen så gav vi oss ut på grusvägen. Alpackorna tyckte att det var jättespännande, och alla tre var SÅ duktiga. Och om Du undrar, Qatay är världsmästare på att gå "i koppel".  Magnus fotade.

-var när vi gick på alpackapromenad!

My var världens duktigaste pojke!

Här är Fredrik med Tamya, lillebror Magnus med Qatay och jag med My.. i det gröna..  fotade gjorde Sarah!

Lycklig alpackamatte med alla tre underverken! 

Igår kom mina ´packapojkars uppfödare på besök, för att hjälpa mig att klippa klor och få litet ordning på busige Qatay. De är helt underbara, kommer hit och hjälper mig, finns alltid där för att ge goda råd, positiva och kunniga.

Kloklippningen var allt litet traumatisk, speciellt för My och för matte.. och jag fick direkt tanken -"det här klarar jag aldrig själv..."