Igår fyllde min barndomsvän Ewa rätt många år, som jag själv gjorde i våras. Kanske inte så mycket att fira, alla åren, men i alla fall borde man fira att man har sig, fortfarande!

Vi ses inte så ofta, det kan gå år emellan, hon bor i södra änden av vårt land och jag i mitten, men NÄR vi ses så känns det som om det var igår. Underligt, med vissa människor är det så. 

Vi träffades när vi skulle börja skolan, och det var väl hundratals år sedan?  Ett helt liv! Här är bilder från Ewas senaste besök hos oss, vilket var våren 2007. Då bodde Sveipur här hos mig, det är honom hon flätar och rider.

Nuförtiden har Ewa en egen islandspojke, Uggi.   GRATTIS EWA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Dags att kura ihop sig i vardagsrummet kanske. Så här ser det ut hemma hos oss!

Fast solen har vi inte sett på länge förstås....

Kanske är det att man får tända alla dessa ljus. Min absoluta favoritlykta ser ni här!

Lille Hund är nästan tillbaka till normalbeteende nu. Promenaderna går finemang, även utan draghjälp av hundkompisar...

Än är miraklens tid inte förbi!  

Den lilla ån flyter så stilla

Lupinerna svartnar och släpper sina frön till jorden

Lu  

Den fuktiga dimman på hösten finner jag tämligen förtrollande. När allt går till vila i naturen så går även människornas puls ner. I alla fall min. Kanske var jag en björn i tidigare liv?

Ormbunkarna går en vissnande död till mötes.

Meya är inte van att vara ensam i hagen. så när Vhiskur och jag går på en liten skogspromenad ger hon oss en uppvisning över mark. Tyvärr är min lilla Casiokamera helt värdelös, inte en bild blir bra. Men den är liten så man kan ha den i fickan.

-som rör mig på djupet

När träden släpper sina blad

och naturen skalar av sin vackra skrud

och visar sig

naken

Det är ett lugn

en stillhet

när löven ruttnar

det känns som om jag kan andas

långsammare

och själen hinner ikapp

de springande benen