Tim är litet småfräck ibland. Som här!

Igår lekte jag med Tim, som är en Phalene, ett år äldre än mig och någon centimeter lägre.

Vi hade kul i snön. Jag ska inte ha någon egen blogg, säger matte, utan får hålla till här hos ponnyflickorna. helt OK för mig!

Här en toppenbild tagen av Ulrika. Du hittar fler foton av henne under länken nere till höger, klicka bara på "Ulrikas toppelfina hästbilder" så kommer Du dit!

Fick en award av Mita. Tackar och bugar och får skicka den tillbaka!!!!  Har jag tappat Din länk här?   Men flaskan och cigaretten, vad ÄR det för award? He he...

Måste bara få visa er den här bilden från i somras. Nyponros betar i gräset och jag kan känna doften och höra sommarljuden, där jag ligger bredvid henne.....

Fick tipset från Aramis sida (länk se nere till höger) om Tim Flach ´s fotosidor. Fotona av hästar är så vackra så att man nästan svimmar! Ta en titt Du med!

Det finns också läckra hästbilder på "Ulrikas superfina foton" -länken där. klicka bara på länken så kommer Du dit (vägledning för vilsna)

-är när jag i morgonljuset går ner till hästarna för fodring och utsläpp.

Vhiskurs hummande, Nyponros´höga skri och Meyas mörka gnäggning välkomnar mig.

När de ätit en stund går jag runt och kratsar ur hovarna. I samband med det blir det litet smek och en morotsbit. Meya har förstått sambandet och lämnar sin hösilagehög och kommer till mig för att erbjuda sina små hovar och - få moroten givetvis!

Jag är inte perfekt, men mina hästar är perfekta, precis som alla andra hästar. De bryr sig inte om teorier eller långa utläggningar, de lever i nuet och ger oss chansen att förbättra oss, om och om igen.

De har inte glömt gårdagen, man talar ju om hästminne av en orsak, och deras minnesbilder kan göra att ett stimuli plötsligt ger en för oss människor oväntad reaktion.

Jag kommer ihåg i min ungdom, när vi varit ute på en nattlig ritt släppte vi som vanligt lös hästarna så att de skulle kunna springa över trädgården upp till kompisens lilla stall. Vad vi inte visste var att det under kvällen grävts ett djupt dike mitt i gräsmattan. Den ena hästen försvann, och när vi kom dit såg vi bara hans hals och huvud sticka upp ur gräsmattan. Han hade förstås ramlat i! Det var så djupt så han hängde liksom med magen, bottnade inte.  Det tog ett bra tag att gräva dit ett fast underlag för hans framhovar, hämta starka gubbar och en bred slang för att till slut kunna hiva upp honom. Han fick ingen panik, det var en cool fjording, men han var bra glad över att få komma upp igen.

Det dröjde flera år innan den hästen kom till trädgården igen, men han vägrade totalt att gå över den gräsmattebit där diket legat som han ramlat i, trots att det inte syntes ett enda spår av något dike. Hästminne!

Jag smeker mina hästar och hänger litet över dem, känner deras varma kroppar, pratar om sånt som angår oss.  Jag tackar dem för att de finns där för mig och säger att de skulle bara veta hur mycket de betyder. Då tittar de på mig med sina kloka ögon och säger: "Vi vet!"

Se här den praktiska förvaringshyllan PONNY.