Meya är en riktig liten goding! Hon börjar bli så tillgiven och visar varje dag att hon har en vänlig och positiv personlighet.

Hon var SÅ duktig vid verkningen! Men jag kunde inte ta någon bild då, eftersom jag ägnade hela min energi åt att stötta henne mentalt. (Och klia henne på halsen)

När Vhiskur verkades såg det ut så här, trängsel i dörrhålet. Har jag sagt att ponnyflickorna är ena riktiga häftplåster?

Vhiskur har litet problem med ländmuskulaturen och kan vara trixig när bakhovarna ska verkas. Idag fick han stå i sin box tre timmar innan verkningen med sitt Back on Track-täcke på.

Det måste ha gjort nytta, för han var helt obesvärad vid dagens verkning.

Idag skulle hovslagaren komma, så jag ropade upp mina smultronponnies nerifrån hagen... För det mesta kommer de i full rulle!

  När jag ser slädekipagen kan jag inte undgå att bli nostalgisk och drömma mig tillbaka till åren med våra nordsvenskar, då snön alltid låg djup vintertid (70 och 80-talen) och slädarna gick varma både dag och natt! Vi hade fem slädar av olika typer, alltifrån "herrskapssläde" till vedrack, och det allra bästa var att ta en tur i kvällsmörkret, sittandes under älgfällen och med facklor på släden....

Vi ägnade en del tid åt att annonsera efter gamla vagnar, slädar och hästredskap, eftersom vi hade en arbetshästras var det så roligt att kunna använda dem så.

Jag kommer speciellt ihåg när vi fick ett svar om en släde, från en skärgårdsö långt bort. Vi åkte dit på en dagsutflykt, och kom rakt in i 1800-talet. På gården bodde fyra bröder, alla över de 60, och deras gamla mor som var över 90. Det fanns inga moderna staket utan bara egenhändigt uppsatta gärdsgårdar. Det var så fint och välskött så att man blev tårögd när man såg det

.

Att det kom besök till gården var något stort, så mamman hade bakat en prinsesstårta (!) som vi bjöds på. De visade stolt runt på gården, och så till slut (man fick inte ha bråttom utan det var bara att finna sig i takten de hade = långsamt) så drogs det fram en superfin släde ur ladan. Den hade fortfarande leveranssedeln sittandes kvar, och bröderna berättade att de hade varit inne i staden (Öregrund) och hämtat den med egen häst och kört de fyra milen hem.

Den användes bara till "finåka" och var i skick som ny. När vi hade beundrat den en lång stund, var jag förstås  tvungen att fråga vad de ville ha. De hummade och kliade sig i huvudena, och slutligen sade de generat att de hade betalat 125 kronor för den (på 40-talet) så det var väl vad de ville ha av oss...  125 kronor!  

Vi hade inte mage att ta med dyrgripen för den struntsumman utan gav dem en femhundring. Men de sa att eftersom vi hade en NORDSVENSK och den skulle användas till "riktig hästkörning" så var pengarna rätt oväsentliga. Hade någon "stadsbo" velat köpa den för att sätta den i trädgården med blommor i, ja då hade de hellre eldat upp släden. Precis så kände vi också.

Vi hade stor glädje av den släden, vi var väldigt rädda om den och förvarade den alltid inomhus torrt och övertäckt. Jag skickade vintern därefter en bild till bröderna på vår nordsvensk när hon drog släden. Efter ett tag kom det ett brev tillbaka, skriven med darrig gammelmansskrift, där de skrev att de var så glada för bilden och att släden inte hade kunnat komma till bättre nytta... 

Ja det var tider!