Fick tipset från Aramis sida (länk se nere till höger) om Tim Flach ´s fotosidor. Fotona av hästar är så vackra så att man nästan svimmar! Ta en titt Du med!

Det finns också läckra hästbilder på "Ulrikas superfina foton" -länken där. klicka bara på länken så kommer Du dit (vägledning för vilsna)

-är när jag i morgonljuset går ner till hästarna för fodring och utsläpp.

Vhiskurs hummande, Nyponros´höga skri och Meyas mörka gnäggning välkomnar mig.

När de ätit en stund går jag runt och kratsar ur hovarna. I samband med det blir det litet smek och en morotsbit. Meya har förstått sambandet och lämnar sin hösilagehög och kommer till mig för att erbjuda sina små hovar och - få moroten givetvis!

Jag är inte perfekt, men mina hästar är perfekta, precis som alla andra hästar. De bryr sig inte om teorier eller långa utläggningar, de lever i nuet och ger oss chansen att förbättra oss, om och om igen.

De har inte glömt gårdagen, man talar ju om hästminne av en orsak, och deras minnesbilder kan göra att ett stimuli plötsligt ger en för oss människor oväntad reaktion.

Jag kommer ihåg i min ungdom, när vi varit ute på en nattlig ritt släppte vi som vanligt lös hästarna så att de skulle kunna springa över trädgården upp till kompisens lilla stall. Vad vi inte visste var att det under kvällen grävts ett djupt dike mitt i gräsmattan. Den ena hästen försvann, och när vi kom dit såg vi bara hans hals och huvud sticka upp ur gräsmattan. Han hade förstås ramlat i! Det var så djupt så han hängde liksom med magen, bottnade inte.  Det tog ett bra tag att gräva dit ett fast underlag för hans framhovar, hämta starka gubbar och en bred slang för att till slut kunna hiva upp honom. Han fick ingen panik, det var en cool fjording, men han var bra glad över att få komma upp igen.

Det dröjde flera år innan den hästen kom till trädgården igen, men han vägrade totalt att gå över den gräsmattebit där diket legat som han ramlat i, trots att det inte syntes ett enda spår av något dike. Hästminne!

Jag smeker mina hästar och hänger litet över dem, känner deras varma kroppar, pratar om sånt som angår oss.  Jag tackar dem för att de finns där för mig och säger att de skulle bara veta hur mycket de betyder. Då tittar de på mig med sina kloka ögon och säger: "Vi vet!"

Se här den praktiska förvaringshyllan PONNY.

Varför är det så mycket roligare att sno hösilage direkt ur foderkammaren än att äta från det som matte lagt upp???

Nyponros har hela tiden jag haft henne haft tydliga brunster och då varit en riktig pisslisa. Hon har pestat sina kompisar, dansat runt med svansen i vädret och ja, ni vet väl hur ett högbrunstigt sto beter sig?

Jag var  förra året förvånad över att en ettåring kan visa så tydlig brunst. Den hon mest pestar är förstås Vhiskur, men som tur var är han inte speciellt intresserad. Han uppvisar det beteende som har mest framgång vid psykning, han IGNORERAR henne fullständigt!

För att komma till rätta med det hela köpte jag förra månaden örtblandningen "Stroppy mare" som hon började få dagligen i kraftfodret. Naturligtvis grinade hon illa och bar sig åt i början, men åt det ändå. Hittills, peppar peppar, har jag inte sett några som helst brunsttendenser, men det har ju bara gått tre veckor, så...  jag håller tummarna!