-är när jag i morgonljuset går ner till hästarna för fodring och utsläpp.

Vhiskurs hummande, Nyponros´höga skri och Meyas mörka gnäggning välkomnar mig.

När de ätit en stund går jag runt och kratsar ur hovarna. I samband med det blir det litet smek och en morotsbit. Meya har förstått sambandet och lämnar sin hösilagehög och kommer till mig för att erbjuda sina små hovar och - få moroten givetvis!

Jag är inte perfekt, men mina hästar är perfekta, precis som alla andra hästar. De bryr sig inte om teorier eller långa utläggningar, de lever i nuet och ger oss chansen att förbättra oss, om och om igen.

De har inte glömt gårdagen, man talar ju om hästminne av en orsak, och deras minnesbilder kan göra att ett stimuli plötsligt ger en för oss människor oväntad reaktion.

Jag kommer ihåg i min ungdom, när vi varit ute på en nattlig ritt släppte vi som vanligt lös hästarna så att de skulle kunna springa över trädgården upp till kompisens lilla stall. Vad vi inte visste var att det under kvällen grävts ett djupt dike mitt i gräsmattan. Den ena hästen försvann, och när vi kom dit såg vi bara hans hals och huvud sticka upp ur gräsmattan. Han hade förstås ramlat i! Det var så djupt så han hängde liksom med magen, bottnade inte.  Det tog ett bra tag att gräva dit ett fast underlag för hans framhovar, hämta starka gubbar och en bred slang för att till slut kunna hiva upp honom. Han fick ingen panik, det var en cool fjording, men han var bra glad över att få komma upp igen.

Det dröjde flera år innan den hästen kom till trädgården igen, men han vägrade totalt att gå över den gräsmattebit där diket legat som han ramlat i, trots att det inte syntes ett enda spår av något dike. Hästminne!

Jag smeker mina hästar och hänger litet över dem, känner deras varma kroppar, pratar om sånt som angår oss.  Jag tackar dem för att de finns där för mig och säger att de skulle bara veta hur mycket de betyder. Då tittar de på mig med sina kloka ögon och säger: "Vi vet!"

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det började kännas väldigt inaktuellt att kalla sig "ponnyflickornas blogg", så nu har vi bytt adress till http://Alpackaprinsarnasblogg.bloggplatsen.se   Nytt år och nya tag, välkomna till nya bloggadressen! ...

I stormen Elin ramlade en björk ner över vår elledning. Turligt nog blev vi inte utan ström, men ledningen hängde nära marken och elstolpen lutade betänkligt, staget hade dragits upp ur marken.       Jag felanmälde på em och nästa morgon sto...

När helgångesten släppt är det lättare att andas, inte minst med de ljusare tiderna i sikte... Theo önskar My Gott Nytt!    ...

Det blev inget gott slut igår. Några galningar i närheten smällde av ett hundratals bomber före och efter midnatt... Det var en klar och kall natt och därför hördes alla ljud otroligt väl. Jag vakade stundtals nere hos alpackaprinsarna, men som tur v...

Så mycket snurrar runt i huvudet på mig, nuförtiden när allt egentligen har lugnat ner sig så till den grad. Kanske är det just då man får tiden att tänka?  När det gamla året lider mot sitt slut kan man ju alltid hoppas på det nya, även om Mayafol...