Ann-Louise skriver ofta inlägg i sin blogg som får en att vilja fundera litet djupare på det här med relationerna mellan människa-djur.

Den 21 mars skrev hon om mänsklig aggression och behovet att berika sitt liv genom att dominera sina djur. Hon skriver att hackordning och dominans är ett mänskligt påfund. Men - tror inte att jag håller med!

I vargflocken t ex så visar "the underdogs" tydlig undergivenhet när ledarhonan/hanen kommer. Finns det mat så är det alltid ledarparet som äter först och sen går det i tur och ordning ner till den som är lägst på skalan. Om någon bryter mot denna oskrivna regel så blir det omedelbart bestraffning. Är inte detta hackordning? Anledningen sägs vara att det är väsentligt för flockens fortlevnad att de mest ranghöga (ledarna) får äta först för att vara vid god vigör och kunna överleva. Lidaledes är det bara alfaparet som får skaffa valpar, för att de bästa generna ska föras vidare till nästa generation.

I hästflocken söker individerna alltid komma upp i rangordning. Se bara vandrandet mellan höhögarna när de fodras i hagen, för att den mest ranghöge har lust att flytta på de andra (och därmed visa sin dominans har jag alltid trott).

Om en unghäst uppför sig illa, blir den bestraffad via bett eller sparkar och blir "utvisad" ett tag, får inte vara mitt i flocken. Och att inte få vara med i den sociala gemenskapen är ett svårt straff för en social varelse. Det finns många studier på dominansbeteende bland flocklevande djur.

Skillnaden mellan mänskilg och djurisk dominans är väl den att människan ofta dominerar för att tillfredsställa sitt ego medan djuren gör det för att det har ett syfte i överlevnadsprocessen. Jag håller med om att många människor nog skaffar djur för att de vill ha något att dominera. Men ännu fler är det nog som njuter av djurens sällskap, och som uppskattar att ha en krammjuk och vänlig själ som mestadels vill ha ens sällskap utan att komma med elaka baktankar eller ljuga, eller bry sig om hur man ser ut.

Fri uppfostran? Hur passar det in i sammanhanget? Jag tror att alla unga individer vill och behöver ha gränser. Även bland djur. Men tillrättavisning på ett vänligt sätt är ingen bestraffning! Man får inte vara arg när man tillrättavisar, om man nu kan styra det. Djur tillrättavisar varandra snabbt och kortvarigt. Vi människor däremot kan älta en oförrätt i evighet.

Jag har tidigare skrivit att jag tror på positiv förstärkning. Jag vill träna mina djurs beteenden genom att uppmuntra det som de gör rätt. Vilket inte innebär att jag skulle acceptera om de ville sparka eller bita mig. Givetvis säger jag ifrån då! Samtidigt bör jag förstås ställa mig frågan, varför skulle de vilja göra mig illa, vad har JAG gjort som retat upp dem så?

Jag vill vara en rolig och trevlig varelse, som mina djur VILL umgås med. Men jag vill också visa dem att de kan lita på mig, att jag vet vad som är farligt och inte. Och då måste jag kunna driva igenom min vilja (vad fult det låter!) om det t ex uppstår en farlig situation, och visa att det är jag som vet bäst! (Låt mig fortsätta att leva i illusionen att det verkligen ÄR så..) Låt oss säga att vi är ute i trafiken och det kommer en lastbil. Min häst blir livrädd och vill springa rätt ut i vägen. Jag måste då reagera blixtsnabbt och förhindra det, för att vi inte ska bli överkörda och dödade. Då tar jag fram mina ledaregenskaper, eller låt oss säga att jag DOMINERAR. Jag bestämmer ju vad som ska ske, oavsett vad hästen tycker.

För övrigt så anser jag att de flesta NH-tränare ser ut att hjärntvätta sina hästar. Eller, om man vill uttrycka sig snällare, överdominera dem. DET gillar jag inte! Inte heller våld. Det räcker med att titta på en världscuphoppning så får man se en del ryttare som sliter otroligt hårt i sina hästars munnar. Att använda spöet FÖR mycket har blivit straffbart, men ryckandet i munnarna....  

Vad långt det här blev. Hoppas att ni förstår mitt resonemang. Det vore trevligt att få några synpunkter på det, inte bara medhåll om ni känner att ni opponerar er.

Elenor, och kanske även någon annan, undrar hur det kom sig att jag skaffade sådana SMÅ ponnier som jag inte alls kan rida....  Här kommer kortversionen, för er som inte följt den i min föregående blogg.

Min trasiga kropp tillät mig inte att rida mer än sporadiskt, och efter lång ångest beslutade jag mig för att sälja min förstklassiga ridhäst islänningen Sveipur. Han var helt enkelt för bra för att bara skrota i hagen! Och jag hade hittat den perfekta människan som köpare. Kvar blev min triangelmärkte islänning Vhiskur. Han behövde sällskap.

Jag ville ha något litet, en ponny som jag inte behövde få dåligt samvete över att jag inte red! Min vän Vivi har två underbara welsh mountains, Ekbäckens Saraband och Ekbäckens Spjuver. De är både små, vackra och har ett sjusärdeles lynne. Efter att ha besökt welshutställningen på Salsta sommaren 2007, var jag övertygad, en welsh mountain skulle det bli!

Jag hade tidigare varit i kontakt med Ekbäckens stuteri, som hade ett underbart ungsto, Ekbäckens Jade (vi vet väl alla var hon hamnade!) - men jag såg henne bara på bild, aldrig i verkligheten. Och eftersom jag var så velig kring försäljningen av min islänning, det tog över ett år innan jag bestämde mig, så kändes det litet skämmigt att kontakta dem igen. Jag kikade på en del unghingstar och ungston, men var rätt övertygad om att det var ett STO jag ville ha, och helst ett riktigt ungt sådant. Det är mycket roligare att följa en häst/ponny från början!

Så, hösten 2007, fick jag syn på en annons på nätet med en förtjusande liten fux. Exzentrics Nyponros! Var det fuxfärgen, var det hennes uttryck, ja något gjorde att jag genast kontaktade säljaren, Marie, och tog med mig Vivi dit för att kika. Genast när jag fick syn på Nyponros där hon gick i hagen bland alla shettismadamer, såg hur hon kikade på oss och nyfiken kom fram, ja då var jag såld. Henne skulle jag ha!

Jag lät Vhiskur få vara ensam i några dagar för att han riktigt skulle längta efter sällskap. När Nyponros kom, såg det först ut att gå alldeles utmärkt. Men redan första eftermiddagen blev han elak och jagade henne nästan ur hagen. Då fick jag snabbt genomföra plan B, han fick åka iväg till Marikas lösdrift över vintern och jag hämtade tvååriga Mälby Cinnamon, som jag också tittat på  och gillat, så plötsligt hade jag TVÅ welsh mountains! Sen bråkade de tyvärr i ett helt år, tills jag gav upp och bytte Cinnamon mot lilla Meya. Nu äntligen har det blivit lugnt i hagen. Att ha tre hästar är inte så dumt, då blir det alltid två kvar när man tar ut en en av dem.

 Varför jag kan tänka mig att ha hästar när jag inte rider, beror på att jag naturligtvis inte kan leva utan hästar! Bara att umgås med dem i hagen eller ta med dem på promenad ger mig bra energier, och det ger livet helt andra dimensioner. Att få bli deras vän, någon de litar på, att få äran att sköta om dem och göra deras liv så bra som möjligt, allt ger mig så mycket. Kanske några tycker att det låter knasigt, men då har de aldrig kommit någon häst riktigt nära! För lyckan är för mig inte att kunna pressa min häst till storartade prestationer. Det är när den vill komma till mig alldeles frivilligt, och snusa lätt på min kind.