Vhiskur och Meya tar det coolt. Verkar knappt ha märkt att kompisen saknas. De trivs tillsammans, och det verkar vara huvudsaken.

Skönt, hade varit svårt om hästarna också SAKNAT som jag!  

Fick ett efterlängtat telefonsamtal från Joanna som rapporterade att Nyponrosen anlänt i god form. Hela em har jag gått omkring som en äggsjuk höna och har undrat hur resan gått. Jag är allt en riktig hönsmamma!

Nyponros hade tydligen spring i benen och var hur pigg som helst, tror jag det efter nära ett dygns VILA! (körde henne igår kväll till ett uppsamlingsstall i Bro, där hon fick övernatta, sen idag har hon åkt lyxig hästbuss....

Här betraktar hon sin nya utsikt.  Joanna tog bilderna.

Du och jag Vhiskur! (säger Meya)

Tack alla läsare som skickat kramar och trösteord! Det känns skönt att så många inser hur SVÅRT och faktiskt hur osjälviskt detta beslut varit.

Att det gick så rasande fort beror på att Meyas uppfödare Joanna var intresserad. Och då fanns det ingen tvekan. Nyponros kommer att få massor med lekkamrater och kommer att matchas på bästa sätt. Hon kommer alltid att finnas i mitt hjärta.

Det som skyndade på mitt beslut att verkligen göra något, var att Nyponros den senaste tiden börjat lurpassa på mig. Så fort jag öppnat ytterdörren har hon gnäggat där nere i hagen och kommit rusande. Och det har inte (trots att man gärna vill tro det....) berott på att hon älskat mig över allt annat på jorden, utan på att hon velat att något skulle hända. "Kan vi inte göra nåt?" har hennes ständiga fråga varit. Hon har helt enkelt varit UTTRÅKAD.

Meya är mer som andra ston, vill hellre beta och gå och mysa med farbror Vhiskur. Ibland har hon varit Nyponros till lags och gjort en och annan rusning, men sedan har hon direkt återvänt till Vhiskurs sida.     

Tårarna har runnit hela helgen. Min vackra prinsessa är såld och ska åka härifrån. Det känns pyton, men jag vet ju att hon kommer att få det bra. Ännu fler lekkamrater och fortsatt träning och förmodligen framtida föl. Hon förtjänar det verkligen.

Kan inte hjälpa att jag gråter. En dröm som gått i kras....  Och en otäck markering av min egen skröplighet. Det känns... förstås....

     Det känns både bra och hemskt att lägga ut Nyponros på annons. För mig gäller det ju inte att SÄLJA henne enbart, utan att hitta exakt RÄTT hem för henne. Någon som är mer rörlig och kan göra henne rättvisa.

Tack för alla uppmuntrande tillrop om hur STARK jag är som tänker på ponnyns bästa! Jag kan ju aldrig tänka på annat sätt. Men att släppa sin guldklimp blir inte lätt. Hon måste få det MINST lika bra som hon har här hos mig, med stora hagar, roliga lekkamrater, god vård....

Just nu undviker jag att känna efter för mycket inombords. Bäst så.

Vilka trevliga veterinärer på en trevlig klinik! Och inte en massa väntetid, vi kom in direkt. Tid var ju bokad (men det är minsann inte alltid att DET spelar någon roll...)

Veterinären konstaterade snabbt att Sammie hade något problem i ländryggen. Eftersom det inte syntes när han röntgades, så var den troliga diagnosen någon typ av ryggskott. De senaste dagarna har han också blivit märkbart bättre, sedan vi fick tid på kliniken!

Han var jätteduktig och satt stilla medan de tappade tre stora rör med blod, nu var det ju lika bra att köra en ordentlig blodtest för att utesluta andra problem.

De svagare antiinflammatoriska och smärtstillande tabletterna (Norocarp) skall återupptas under en månads tid, mycket vila, bara rörelse så mycket som han själv bestämmer, och precis som vi gjort, lyfta i trappor osv. Precis som jag trott så borde Borrelia ha givit feber, aptitlöshet, ont i hela kroppen osv.

Vad BRA det känns!  

   Idag ska Lille Hund och jag åka för stor medicinsk utredning till Mälarkliniken. NÅGOT är fel, även om han är mycket piggare just nu (typiskt)...

De verkar mycket seriösa och inte minst INTRESSERADE. Och inga hundar ligger kvar, man får ta hem dem och istället komma tillbaka om det är nödvändigt. DET tycker jag är sympatiskt, för jag vill inte lämna honom över natten i en stålbur, när han är nere i övrigt.

Håll tummarna för oss!