Jag bara MÅSTE lägga in den här bilden som redan finns i Joannas blogg...  Naturligtvis hittade Nyponros direkt äppelträdet i sin nya hage!

Vi har ett (mindre) äppelträd i hagen här hemma, och när jag öppnade hagen ner varje morgon, vem sprang fort fort först ner och kollade om några äpplen hade ramlat?  (svaret finns här nedan)

Svar: Nyponros förstås!!!  

Hösten nalkas, och det är avskedets tid. Flera av mina blogglänkar hotar (?) med att lägga av. Synd.

Men ibland måste man prioritera. Att blogga kan vara ganska frustrerande, men också roligt.

Det är roligt att få kommentarer. Uppmuntrande, tröstande.

Jag måste erkänna att ibland är det jobbigt att följa sina bloggbekantingar. Texterna blir för långa, för ofta eller för sällan. Enligt MIN smak ska man skriva nån eller möjligen några gånger per dag, högst. Och inte för långt, det kan bli jobbigt att läsa. Gärna lägga in bilder till så gott som varje inlägg. Bilder säger mer än tusen ord, och är kul att se (i alla fall för mig som är en fotonörd...)

Jag är inte så intresserad av vad folk äter till frukost (nää, ta inte åt er, bloggvänner, det är förstås inte ER jag menar...) och inte heller av vad de har på sig för trasor just denna dag. Men jag delar gärna några tankar om stort och smått. Och förstås, alldeles jättemest är jag intresserad av djurberättelser i bloggarna. Men även annat.

Jag har noterat att mina inlägg om mina hästar väcker mest intresse, sen kommer hunden. När jag skriver om helt annat, samhällskritiska inlägg t ex, så får jag sällan kommentarer. Kanske drar min blogg bara till sig djurintresserade?

För Dig som vill följa krigarprinsessan Nyponros´nya liv därnere i södra delen av Sverige, rekommenderar jag Joannas blogg. Http://nemosstuteri.bloggplatsen.se    Eller via länken nere till höger.  Fridens!  

Det finns gott om höstbete för mina ponnier. Bilden från helgen som gick....

Fortsatt positiva rapporter från Nyponros nya hem. Idag ska hon släppas ihop med övriga haginnevånare. Spännande värre!  

Vhiskur och Meya tar det coolt. Verkar knappt ha märkt att kompisen saknas. De trivs tillsammans, och det verkar vara huvudsaken.

Skönt, hade varit svårt om hästarna också SAKNAT som jag!