Fick ett efterlängtat telefonsamtal från Joanna som rapporterade att Nyponrosen anlänt i god form. Hela em har jag gått omkring som en äggsjuk höna och har undrat hur resan gått. Jag är allt en riktig hönsmamma!

Nyponros hade tydligen spring i benen och var hur pigg som helst, tror jag det efter nära ett dygns VILA! (körde henne igår kväll till ett uppsamlingsstall i Bro, där hon fick övernatta, sen idag har hon åkt lyxig hästbuss....

Här betraktar hon sin nya utsikt.  Joanna tog bilderna.

Du och jag Vhiskur! (säger Meya)

Tack alla läsare som skickat kramar och trösteord! Det känns skönt att så många inser hur SVÅRT och faktiskt hur osjälviskt detta beslut varit.

Att det gick så rasande fort beror på att Meyas uppfödare Joanna var intresserad. Och då fanns det ingen tvekan. Nyponros kommer att få massor med lekkamrater och kommer att matchas på bästa sätt. Hon kommer alltid att finnas i mitt hjärta.

Det som skyndade på mitt beslut att verkligen göra något, var att Nyponros den senaste tiden börjat lurpassa på mig. Så fort jag öppnat ytterdörren har hon gnäggat där nere i hagen och kommit rusande. Och det har inte (trots att man gärna vill tro det....) berott på att hon älskat mig över allt annat på jorden, utan på att hon velat att något skulle hända. "Kan vi inte göra nåt?" har hennes ständiga fråga varit. Hon har helt enkelt varit UTTRÅKAD.

Meya är mer som andra ston, vill hellre beta och gå och mysa med farbror Vhiskur. Ibland har hon varit Nyponros till lags och gjort en och annan rusning, men sedan har hon direkt återvänt till Vhiskurs sida.