Jag har aldrig gillat pelargoner, egentligen. Har förr alltid tyckt att de är blommor som gamla tanter har i fönstren. Nog har jag kunnat köpa en eller annan i en glad färg, för att sätta ner i blomlådan under sommarperioden. Men större än så har mitt intresse aldrig varit.

Kanske har vår svala relation berott på att pelargonerna inte heller tycker om mig. Jag minns en gång för rätt många år sedan, när jag köpt ett antal vackert cerisa d:o, och redan efter första veckan hängde de med sina färgsprakande blomhuvuden. Jag åkte irriterad tillbaka till försäljaren för att visa de kortlevade växterna och klaga. Gissa om skammens rodnad färgade mina kinder röda, då han, inför alla blomcentrets kunder, lyfte upp en stackars drypande våt pelargon och nära nog skrek "TITTA HÄR, Du har ju VATTNAT IHJÄL DOM!"  Han var snäll nog att låta mig köpa ett nytt gäng för halva priset. De levde något längre.

Nu är det så att jag råkar bo granne med en riktig pelargonkännare, som dessutom skriver böcker om sina älsklingar. Hon har flera hundra sorters pelargoner, av alla de färger och former. Visst tycker jag att de är kolossalt vackra, och visst njuter jag av att få sitta en stund mitt i det blomstinna, syremättade lilla växthuset och njuta av prakten. Men se att hålla pelargoner själv, det faller alltid platt efter en tid. De bara dör!

Fick hennes senaste bok, "Passion för pelargoner". Eftersom hon skriver bra och personligt, så var det trevlig läsning. Och ett tu tre så öppnades mina ögon och jag fick en klar vision av hennes passion för sina blommor. Jag kan verkligen FÖRSTÅ att man kan älska dessa blommor passionerat! Passion är trevligt, vad nu föremålet än råkar vara för något. I mitt fall hästar. I hennes fall blommor = pelargoner. Får Du tag på boken så läs den!

Men mellan pelargonerna och mig kan det nog aldrig bli mer än en stilla flört.  

Det är fascinerande och märkligt att studera sina hästars beteenden. När Nyponros åkt klev Meya förstås genast upp till titeln "hagens First Lady". Hon blev genast mer framåt och kavat.

Naturligt nog har hon tidigare stått tillbaka för den utåtriktade och dominanta Nyponros. Vhiskur har alltid gillat Meya bäst, för Nyponros har ibland varit litet väl "på" och tvingat honom till kli-orgier osv. När Nyponros var för mycket för Meya, så sökte hon ofta skydd bakom Vhiskurs stadiga kroppshydda.

Nu bär han ostört Meya på sina framhovar och dyrkar marken hon går på. Och hon njuter fullt ut. Är t o m litet obstinat mot matte mellan varven....   

Kolla bara hennes fräcka uppsyn här!  Bilderna tagna igår.