Jag har aldrig gillat pelargoner, egentligen. Har förr alltid tyckt att de är blommor som gamla tanter har i fönstren. Nog har jag kunnat köpa en eller annan i en glad färg, för att sätta ner i blomlådan under sommarperioden. Men större än så har mitt intresse aldrig varit.

Kanske har vår svala relation berott på att pelargonerna inte heller tycker om mig. Jag minns en gång för rätt många år sedan, när jag köpt ett antal vackert cerisa d:o, och redan efter första veckan hängde de med sina färgsprakande blomhuvuden. Jag åkte irriterad tillbaka till försäljaren för att visa de kortlevade växterna och klaga. Gissa om skammens rodnad färgade mina kinder röda, då han, inför alla blomcentrets kunder, lyfte upp en stackars drypande våt pelargon och nära nog skrek "TITTA HÄR, Du har ju VATTNAT IHJÄL DOM!"  Han var snäll nog att låta mig köpa ett nytt gäng för halva priset. De levde något längre.

Nu är det så att jag råkar bo granne med en riktig pelargonkännare, som dessutom skriver böcker om sina älsklingar. Hon har flera hundra sorters pelargoner, av alla de färger och former. Visst tycker jag att de är kolossalt vackra, och visst njuter jag av att få sitta en stund mitt i det blomstinna, syremättade lilla växthuset och njuta av prakten. Men se att hålla pelargoner själv, det faller alltid platt efter en tid. De bara dör!

Fick hennes senaste bok, "Passion för pelargoner". Eftersom hon skriver bra och personligt, så var det trevlig läsning. Och ett tu tre så öppnades mina ögon och jag fick en klar vision av hennes passion för sina blommor. Jag kan verkligen FÖRSTÅ att man kan älska dessa blommor passionerat! Passion är trevligt, vad nu föremålet än råkar vara för något. I mitt fall hästar. I hennes fall blommor = pelargoner. Får Du tag på boken så läs den!

Men mellan pelargonerna och mig kan det nog aldrig bli mer än en stilla flört.  

 

Stina

27 september 2009 16:30

Innan jag återupptog hästarna så hade jag en period av just pelargoner.
Samlade på mig runt 200 olika sorter - skojar inte, det var pelargoner överallt *s*
Nu har jag inte så många kvar - dom har fått ge vika för de fyrbena =)

http://billiejean.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det började kännas väldigt inaktuellt att kalla sig "ponnyflickornas blogg", så nu har vi bytt adress till http://Alpackaprinsarnasblogg.bloggplatsen.se   Nytt år och nya tag, välkomna till nya bloggadressen! ...

I stormen Elin ramlade en björk ner över vår elledning. Turligt nog blev vi inte utan ström, men ledningen hängde nära marken och elstolpen lutade betänkligt, staget hade dragits upp ur marken.       Jag felanmälde på em och nästa morgon sto...

När helgångesten släppt är det lättare att andas, inte minst med de ljusare tiderna i sikte... Theo önskar My Gott Nytt!    ...

Det blev inget gott slut igår. Några galningar i närheten smällde av ett hundratals bomber före och efter midnatt... Det var en klar och kall natt och därför hördes alla ljud otroligt väl. Jag vakade stundtals nere hos alpackaprinsarna, men som tur v...

Så mycket snurrar runt i huvudet på mig, nuförtiden när allt egentligen har lugnat ner sig så till den grad. Kanske är det just då man får tiden att tänka?  När det gamla året lider mot sitt slut kan man ju alltid hoppas på det nya, även om Mayafol...