Eftersom både Nyponros och Vhiskur är väldigt intresserade av träningen (eller godiset, eller kanske av att umgås med matte?) så kan det bli oenighet om vems tur det var...

Idag var det transportträning för gullegrynen. De är helt lösa, kommer fram och kikar och jag pekar in i transporten. Jag använder klicker, då de gått in klickar jag och så kommer de ut och får sitt godis. Mycket behändigt!

Mattes pojke Vhiskur är alltid på gott humör.

En mjuk mule, en låg gnäggning finns alltid för matte.

Lydig som få, för minsta viskning.

En ära att få äga!

Allra viktigast tycker jag att det är att klargöra för efterlevande exakt vad som ska hända mina hästar och deras utrustning.

Resten tar gubben hand om, om han överlever mig.

Papperen är klara och bevittnade.

Skitviktigt!

Det är egentligen bara EN sak vi är säkra på, och det är att vi alla ska dö. Förr eller senare. Egentligen besvärar vetskapen mig inte speciellt, jag har opererats så många gånger så jag vet hur det är att vara BORTA, pang tjong! Man får ju bara hoppas att man slipper plågas för mycket innan.....

Men vad jag tänker på ibland, är vad jag skulle uppleva som värst om jag en dag fick reda på att jag hade en begränsad tid kvar att leva. Typ: "Du har tre månader kvar" -eller nåt.

Förmodligen skulle det vara att behöva uppleva att alla försvinner. Det är sånt tabu idag att tala om Döden, så många är rädda, vet inte vad de ska säga osv, så de börjar undvika den som man vet har sin tid utmätt. Och det måste ju vara då man som bäst behöver sina vänner! Få tala om det oundvikliga.

Men rädd för att dö, det är jag inte. Är Du?