Lille Hunds tillstånd är som jag kommenterat tidigare, förbryllande. Han verkar helt "off" när han sitter inne, vägrar att röra sig, framförallt går han inte på golvet utan matta, ej heller över trösklar. Men när han får besök av hundkompisar, då är han precis som vanligt!

När han har stängt av känns det som om vi har förlorat honom helt. Han sitter där, men finns inte närvarande. Sen när han träffar hundar, då är han tillbaka. Skaffa en hund till, för att muntra upp honom???  Är inte så lätt som det låter. Dessutom kanske det inte är HELA lösningen. När en hund varit "ensamt barn" i nästan 10 år, så tror jag inte att man så lätt introducerar ett "syskon".....

Idag fick han påhälsning av sina pudelflickor, Tindra och Vissla. Jättekul, tyckte Sammie.     

-Att kunna se, känna och dofta min nya lilla rabattros, som totalt missuppfattat årstiden. Den sätter fullt med knoppar nu!  

Ibland övermannas jag av sorg. Jag har sålt min vackra lilla ponny, hon är borta, efterlämnade ett tomrum i mitt hjärta som gör ont.

Det var inte menat att bli, vi var inte kompatibla, hon var för vild och för full av liv för en gammal skröplig individ som mig. Jag vet och känner alla de där skälen, men de gör inte smärtan mindre. Jag ville ju bara hennes bästa. men jag saknar henne, det kan inte hjälpas, hjälper inte, inte alls.

Och det är inte alls sant som mamma sa när jag var liten, att tårar gör ögonen vackrare. De blir bara röda och svullna.