Lille Hund mår inte bra. Provsvaren visade inget onormalt, ryggontet kan inte vara hela förklaringen till detta beteende. Ibland går han, ibland inte. Ibland ser han totalt förvirrad ut, ibland är han som vanligt. När han träffar andra hundar verkar allt normalt.

Han sover mycket och djupt. Jag får lyfta honom i trappor och över trösklar, för där vägrar han att gå. Jag tror nog på veterinärens teori om att han haft en lättare stroke eller dylikt. Inget att göra, bara att se tiden an. Lugn och tålamod, lagom med stimulans.

Praktiskt med en matchvikt runt 6 kg när man har en hundinvalid.  

Här på bryggan med kompisen Bonnie, dansk-svensk gårdshund.

   Årets sommar har varat länge länge. Jag tillhör dem som avskyr när tidningarna annonserar "höstrea" redan i augusti. Kan man inte få njuta av den tid som är, medan den är? MÅSTE man alltid vara månader i förväg i sitt liv?

Jag vägrar. Men det är ofrånkomligen aningen av krispig höstluft på gång. Löven faller och bildar en mjuk matta. Allt det gröna dämpas för att snart flamma upp i eldiga höstfärger.

Hösten är en fin tid. Lugnare, mindre uppstressade förväntningar än vår och sommar. Tid för eftertanke. Lättare att andas. Temperaturer som gör att man orkar mer. I trettio grader fungerar i alla fall inte jag.

Höst. Att få tända levande ljus under de allt mörkare kvällarna. Att boa in sig i varma plädar. Inte så dumt.