Sådärja! Nu har det skapats en GÄSTBOK här på bloggen!  Om du är en av de cirka 100 som kikar in här varje dag och INTE vill lämna en kommentar, så kan Du väl alltid säga "hej" i Gästboken istället. Det är ju alltid kul att få KONTAKT!  Många inbillar sig att en kommentar måste vara välunderbyggd och innehållsrik, men....

Hälsningar    Ylle   Gästboksinnehavare

Grannen har två pudeltikar, Tindra och Vissla, svart respektive brun,mellanpudlar båda. Sammie är hopplöst förälskad  i båda två.     

Lille Hunds tillstånd är som jag kommenterat tidigare, förbryllande. Han verkar helt "off" när han sitter inne, vägrar att röra sig, framförallt går han inte på golvet utan matta, ej heller över trösklar. Men när han får besök av hundkompisar, då är han precis som vanligt!

När han har stängt av känns det som om vi har förlorat honom helt. Han sitter där, men finns inte närvarande. Sen när han träffar hundar, då är han tillbaka. Skaffa en hund till, för att muntra upp honom???  Är inte så lätt som det låter. Dessutom kanske det inte är HELA lösningen. När en hund varit "ensamt barn" i nästan 10 år, så tror jag inte att man så lätt introducerar ett "syskon".....

Idag fick han påhälsning av sina pudelflickor, Tindra och Vissla. Jättekul, tyckte Sammie.     

-Att kunna se, känna och dofta min nya lilla rabattros, som totalt missuppfattat årstiden. Den sätter fullt med knoppar nu!  

Ibland övermannas jag av sorg. Jag har sålt min vackra lilla ponny, hon är borta, efterlämnade ett tomrum i mitt hjärta som gör ont.

Det var inte menat att bli, vi var inte kompatibla, hon var för vild och för full av liv för en gammal skröplig individ som mig. Jag vet och känner alla de där skälen, men de gör inte smärtan mindre. Jag ville ju bara hennes bästa. men jag saknar henne, det kan inte hjälpas, hjälper inte, inte alls.

Och det är inte alls sant som mamma sa när jag var liten, att tårar gör ögonen vackrare. De blir bara röda och svullna.

Jag har aldrig gillat pelargoner, egentligen. Har förr alltid tyckt att de är blommor som gamla tanter har i fönstren. Nog har jag kunnat köpa en eller annan i en glad färg, för att sätta ner i blomlådan under sommarperioden. Men större än så har mitt intresse aldrig varit.

Kanske har vår svala relation berott på att pelargonerna inte heller tycker om mig. Jag minns en gång för rätt många år sedan, när jag köpt ett antal vackert cerisa d:o, och redan efter första veckan hängde de med sina färgsprakande blomhuvuden. Jag åkte irriterad tillbaka till försäljaren för att visa de kortlevade växterna och klaga. Gissa om skammens rodnad färgade mina kinder röda, då han, inför alla blomcentrets kunder, lyfte upp en stackars drypande våt pelargon och nära nog skrek "TITTA HÄR, Du har ju VATTNAT IHJÄL DOM!"  Han var snäll nog att låta mig köpa ett nytt gäng för halva priset. De levde något längre.

Nu är det så att jag råkar bo granne med en riktig pelargonkännare, som dessutom skriver böcker om sina älsklingar. Hon har flera hundra sorters pelargoner, av alla de färger och former. Visst tycker jag att de är kolossalt vackra, och visst njuter jag av att få sitta en stund mitt i det blomstinna, syremättade lilla växthuset och njuta av prakten. Men se att hålla pelargoner själv, det faller alltid platt efter en tid. De bara dör!

Fick hennes senaste bok, "Passion för pelargoner". Eftersom hon skriver bra och personligt, så var det trevlig läsning. Och ett tu tre så öppnades mina ögon och jag fick en klar vision av hennes passion för sina blommor. Jag kan verkligen FÖRSTÅ att man kan älska dessa blommor passionerat! Passion är trevligt, vad nu föremålet än råkar vara för något. I mitt fall hästar. I hennes fall blommor = pelargoner. Får Du tag på boken så läs den!

Men mellan pelargonerna och mig kan det nog aldrig bli mer än en stilla flört.  

Det är fascinerande och märkligt att studera sina hästars beteenden. När Nyponros åkt klev Meya förstås genast upp till titeln "hagens First Lady". Hon blev genast mer framåt och kavat.

Naturligt nog har hon tidigare stått tillbaka för den utåtriktade och dominanta Nyponros. Vhiskur har alltid gillat Meya bäst, för Nyponros har ibland varit litet väl "på" och tvingat honom till kli-orgier osv. När Nyponros var för mycket för Meya, så sökte hon ofta skydd bakom Vhiskurs stadiga kroppshydda.

Nu bär han ostört Meya på sina framhovar och dyrkar marken hon går på. Och hon njuter fullt ut. Är t o m litet obstinat mot matte mellan varven....   

Kolla bara hennes fräcka uppsyn här!  Bilderna tagna igår.

Meya har alltid tytt sig till Vhiskur, men sedan Nyponros åkt är de två helt oskiljaktiga.. förstås!

Han håller alltid ett vakande öga på henne!

Och hon har honom ofta som stöd här i livet...