Igår kom H   ermine med lille Pepi som är affenpincher och en av de gladaste små hundar jag känner, för att liva upp Sammie.

Pepi ville leka precis HELA tiden, och hans glada skutt och påhitt drog med Sammie så att han blev piggare än på länge. Som vanligt hade de kisstävling mot stubbarna.

Tack för det!

Mita, och många andra, har undrat om Sammies åkomma kan vara Borrelia? Vid senaste klinikbesöket togs en hel massa blodprover och man testade både Borrelia och Erlichia. Men nix, inga antikroppar påträffades, så det är det INTE!

Hästen är en varelse vars vackra linjer och rörelseschema har fascinerat oss människor i alla tider. Här är ett hästhuvud som min vän Lena funnit nere i Spanien.

Fler finfina hästskulpturer hittar Du på Aramis blogg, hon skapar dem nämligen själv!

Lille Hund mår inte bra. Provsvaren visade inget onormalt, ryggontet kan inte vara hela förklaringen till detta beteende. Ibland går han, ibland inte. Ibland ser han totalt förvirrad ut, ibland är han som vanligt. När han träffar andra hundar verkar allt normalt.

Han sover mycket och djupt. Jag får lyfta honom i trappor och över trösklar, för där vägrar han att gå. Jag tror nog på veterinärens teori om att han haft en lättare stroke eller dylikt. Inget att göra, bara att se tiden an. Lugn och tålamod, lagom med stimulans.

Praktiskt med en matchvikt runt 6 kg när man har en hundinvalid.  

Här på bryggan med kompisen Bonnie, dansk-svensk gårdshund.

   Årets sommar har varat länge länge. Jag tillhör dem som avskyr när tidningarna annonserar "höstrea" redan i augusti. Kan man inte få njuta av den tid som är, medan den är? MÅSTE man alltid vara månader i förväg i sitt liv?

Jag vägrar. Men det är ofrånkomligen aningen av krispig höstluft på gång. Löven faller och bildar en mjuk matta. Allt det gröna dämpas för att snart flamma upp i eldiga höstfärger.

Hösten är en fin tid. Lugnare, mindre uppstressade förväntningar än vår och sommar. Tid för eftertanke. Lättare att andas. Temperaturer som gör att man orkar mer. I trettio grader fungerar i alla fall inte jag.

Höst. Att få tända levande ljus under de allt mörkare kvällarna. Att boa in sig i varma plädar. Inte så dumt.

Nu är vi färdiga med vårt minipass. Meya är lika glad som innan...

Vivi är sakkunnig publik. Gunilla var snäll och tog fotona.  

Träningspasset kan inte vara kort nog. Speciellt för en sådan här ung ponny! När det går bra, dvs åt rätt håll i några varv utan protester, så slutar vi.

Vad jag nog har svårast för, är att vara helt passiv, när hon gör vad hon ska.....

Meya visar sig vara en mycket bestämd liten ponny! Hon gjorde det inte lätt för mig.....

Men jag tycker nog att jag lyckades få henne åt det håll jag ville....

Jag har löslongerat mina hästar till och från genom... -tjaa, 30 år kanske?

Förra veckan hade vi clinic/kurs för vår högt värderade hovverkare/hästtränare/levnadskonstnär Vimse.  Hon visade med sin arab-haflingerkorsning Maja hur hon började jobba en häst i rundcorallen.

Och tänk att man alltid kan lära sig något nytt!

Det här med timingen, vikten av den exakta kroppspositionen, blicken, ja allt som är så viktigt. Mycket av det har jag vetat fast kanske inte kunnat omsätta så bra i praktiken. Vändningarna i olika riktning fick vi mycket bra tips kring plus mycket annat. Duktig är hon!

Jag hade ingen häst med mig första gången, så idag fick jag tillfälle att ta dit Meya och prova i Gunillas fina rundcorall. Perfekt fast underlag!

Meya var både frågande och något obstinat. Vad skulle det här vara bra för??

Man bör förstås inte skratta när hästen konstrar, men Meya är så söt så jag kunde inte låta bli!