För århundraden sedan bodde jag i lägenhet i ett tättbebott område en bit från Stockholm. Förutom kissen Peppi, som jag skrivit om tidigare i bloggen, befolkades lägenheten av akvariefiskar.... i mängder!

Jag tror att vi hade uppåt 10 akvarier, från små yngelburkar till en 200-liters pampig fiskbostad. Växter och vackra stenar och så svärdbärare, slöjguppys och SCALARER.

Jisses så hög luftfuktighet vi hade, med alla akvariepumpar som bubblade dygnet runt och alla dess liter vatten..  de gröna växterna prunkade, för var gång man rengjorde ett akvarie, så använde vi det gamla näringsrika fiskvattnet till växterna... rena djungeln var det.

Särskilt roligt tyckte jag att det var med scalarerna. De är munruvare och tar alltså hand om sina små. Vi hade ett pampigt scalarpar, som var herre på täppan, speciellt när de hade lagt sin rom. Man märkte det direkt man kom in i rummet, när alla övriga fiskar skockades i ett av hörnen, och scalarparet behärskade ungefär 9/10-delar av akvariet.  De stod och fläktade sina romkorn, som hängde fst vid något av de gröna växterna, och sen när rommen kläcktes och de pyttesmå scalarbebisarna började simma runt, passades de minutiöst av sina föräldrar. Emellanåt öppnade mamma eller pappa Scalar sin mun, och in simmade hela kullen! Speciellt då om det var fara å färde.

Dessa duktiga scalarer drog upp ett otal små scalarer, det blev så många så jag var tvungen att med jämna mellanrum sälja ut dem till andra intresserade akvarister.

När vi en dag flyttade från lägenheten ut till landet, kunde vi inte ta med akvarierna. Det värsta var att lämna ifrån sig scalarparet. Jag hade talat med en seriös akvarieaffär, som var intresserade att ta över dem. När jag skulle ta dit dem och gick sista biten över det stora torget, halkade jag till och tappade glasburken. Mitt på torgets stenläggning låg två jättelika scalarer och viftade förtvivlat med fenorna. Jag fick springa in i affären och snabbt få en plastburk med vatten och gå ut och ta upp de stackars fiskarna. De klarade sig bra, men var litet skavda här och där längs sidorna.  Jag hoppas att de blev väl omhändertagna, fick leva ihop även fortsättningsvis (det hade jag betonat) och att de kunde fortsätta att dra upp fina kullar med scaralyngel.

 

Aramis - En dressyrblogg

30 november 2010 14:45

Åhh vilken söt liten fiskhistoria! Och förhoppningsvis ett lyckligt slut trots lite närkontakt med asfalten!

http://aramise.bloggagratis.se

Alpackaprinsarnas blogg

30 november 2010 16:41

Tänk att man kan bli så kär i FISKAR....

 

kicki

30 november 2010 16:35

nu blev jag ju sugen att sparka igång fler burkar här.
kramen

http://kaa.bloggplatsen.se

Alpackaprinsarnas blogg

30 november 2010 16:41

Mer fisk åt folket!

 

Ann-Louise

1 december 2010 08:25

Oj oj vilken historia. Tur att scalarerna klarade sig. Förstår att du ville att de skulle få fortsätta sitt liv tillsammans.


Jag hade också en djungelera med jättestora växter, akvarier, terrarier och annat. Vardagsrummet såg ut som amazonas :-).

http://hastochhund.bloggagratis.se

Alpackaprinsarnas blogg

1 december 2010 08:50

Ja vi har visst haft mängder med olika "djureror..."

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det började kännas väldigt inaktuellt att kalla sig "ponnyflickornas blogg", så nu har vi bytt adress till http://Alpackaprinsarnasblogg.bloggplatsen.se   Nytt år och nya tag, välkomna till nya bloggadressen! ...

I stormen Elin ramlade en björk ner över vår elledning. Turligt nog blev vi inte utan ström, men ledningen hängde nära marken och elstolpen lutade betänkligt, staget hade dragits upp ur marken.       Jag felanmälde på em och nästa morgon sto...

När helgångesten släppt är det lättare att andas, inte minst med de ljusare tiderna i sikte... Theo önskar My Gott Nytt!    ...

Det blev inget gott slut igår. Några galningar i närheten smällde av ett hundratals bomber före och efter midnatt... Det var en klar och kall natt och därför hördes alla ljud otroligt väl. Jag vakade stundtals nere hos alpackaprinsarna, men som tur v...

Så mycket snurrar runt i huvudet på mig, nuförtiden när allt egentligen har lugnat ner sig så till den grad. Kanske är det just då man får tiden att tänka?  När det gamla året lider mot sitt slut kan man ju alltid hoppas på det nya, även om Mayafol...