kicki

27 november 2010 09:30

japp

Mita

27 november 2010 10:27

Så sant så sant!

Ann

27 november 2010 12:17

Stämmer bra det där...

Kim

27 november 2010 17:41

Ja helt klart när det gäller kommunikation.
Men när det gäller presenter eller praktisk hjälp så gillar jag definitivt att ge, men att ta emot känns ibland lite genant.
Jag har nog fastnat lite i trotsåldern:Kan själv!
:D

Alpackaprinsarnas blogg

28 november 2010 09:34

Jag tycker också att det kan vara jobbigt att få presenter... lättare att ge. Vad jag efterlyser är litet mer allmän generositet, främst då med att ge av sin tid, sin omtanke och även att kanske säga TACK, vilket verkar vara ute idag... Fast "kan-själv-syndromet" är nog rätt allmänt, jobbigt bara den dag man verkligen MÅSTE be om hjälp...

Stina

27 november 2010 20:58

Jag ger och jag tar.
Människor som bara tar sållar jag bort ur mitt liv, energitjuvar som får mig att må dåligt och grubbla.
Jag finns för dig om du finns för mig - så tänker jag.
Egoistiskt ? Tja, kanske ?

Alpackaprinsarnas blogg

28 november 2010 09:31

Men jag tycker precis som Du! Livet är för kort för att spolieras av energitjuvar! Fast ibland är det svårt att komma undan dem.... och hitta de GODA vännerna!

Aramis - En dressyrblogg

29 november 2010 09:46

Så ska det vá annars kan det lika gärna vá :o)

rackemarie

29 november 2010 11:57

Min granne och goda vän sa en gång när jag frågade vad hon ville ha i gengäld efter att hon hjälpt mig: "Tänk inte på det, du kanske kan hjälpa någon annan som behöver det bättre". Så jag försöker så gott det går att leva efter detta, men har oerhört svårt att själv be om hjälp. Håller med dig om att självupptagna människor som bara vill prata om sitt eget och inte kan ta in någon annans problem är svåra. Hoppas bara att man inte upplevs sådan själv av andra.

Alpackaprinsarnas blogg

29 november 2010 13:32

Ehh, och DET får man väl aldrig veta, eller hur?

Viveca

29 november 2010 12:31

Säger som Stina:) Ju äldre jag blir dseto lättare är det faktiskt att både säga nej och att sålla bort energitjuvar. Annars tror jag att jag är en vän som sällan säger nej, vill gärna hjälpa eftersom jag själv blir glad av det(så det är väl ett uns egoism i det med). Att få/ta är kanske ibland genant men väldigt glädjande att få hjälp av nära vänner, då vet man att man betyder något för dem så det kanske mest är rörande när jag tänker efter.

Alpackaprinsarnas blogg

29 november 2010 13:32

Ja, att få TID av en vän är det som är värt absolut mest, tycker jag också!

Pernilla

29 november 2010 18:46

Jag har jättesvårt att be om hjälp, verkligen jättesvårt. Även av nära vänner. Så svårt att när jag verkligen, verkligen behöver det så blir det ett stort problem för mig. Jag vet inte riktigt vari detta bottnar och hur jag ska komma över det. Kanske har det blivit en smula bättre med åren. Om någon däremot hjälper mig, utan att först fråga så har jag inga problem med det.
Däremot tycker jag om att hjälpa andra, att ge av tid och även saker/"pengar". Jag tycker inte det är så mycket att göra en stor affär av. Om jag har något, tid/pengar/kunskap som jag kan ge till någon som behöver det så varför inte. Däremot så utnyttjas ju detta och DET har, på senare tid, börjat göra mig rejält ledsen. Jag skulle aldrig få för mig att utnyttja någon annan så varför ska någon utnyttja mig - så har jag tänkt i alla år men nu börjar jag inse att det finns sådana också :(

Alpackaprinsarnas blogg

30 november 2010 07:53

Att vända andra kinden till... visst är det oftast lättare att hjälpa andra än att BE om hjälp, det tycker nog många... men när ens hjälp och generositet utnyttjas ensidigt så blir man putt.. och ledsen långt in. Risken är att det övergår i bitterhet, och DET är inte bra...