Ibland är det så svårt att veta vad som är rätt eller fel, speciellt när det gäller ens hästar. Trots att det var oerhört jobbigt att skiljas från två av ponnierna förra året, Cinnamon och sedan Nyponros, så gjorde jag det för allas bästa och nu trodde jag att det äntligen var lugnt nere hos hästarna, den nu 18-årige islandsvalacken Vhiskur och tvååriga welsh mountainstoet Meya. Men säg den glädje som varar.

De senaste veckorna har Vhiskur visat sig klart irriterad på Meya och

jagat henne långt ut i snön när jag kommit ner, trots att de hittills varit så såta vänner. Vadan nu detta? Mitt största bekymmer är förstås hur ont Vhiskur egentligen har och att hans nykomna ilska beror på detta. En kort historik kan vara på sin plats här:

Jag köpte Vhiskur 1998 när han var nyligen inriden och 6 år gammal. Jag har hela tiden varit mycket rädd om honom, alltid värmt upp noggrant i början av ridturerna, alltid slutat när det gått som bäst, ofta gått hem långa bitar, aldrig ridit speciellt hårt. Töltträningen tyckte jag ganska tidigt var för slitsam, jag gillar inte riktigt det där hetsiga sättet man ska rida dem på, så jag red honom som jag ridit andra hästar, uppmjukande dressyr och normal skogslufs. Efter några år körde jag också in honom, för att kunna motionera honom utan att belasta ryggen. Han har blivit regelbundet masserad av en duktig massör för att hålla koll på muskulaturens tillstånd.

Älskade, älskade islandspojke..... 

Men 2006 visade han en smygande bakbenshälta som inte ville gå över.

Veterinärbesök, kiropraktor som manipulerade korsbensleden, equiterapeut och akupunktur. Stundtals verkade det bättre men sen kom det igen. In till klinik, röntgen, inget spår av spatt, ingen annan direkt diagnos heller.

När jag hade provat ALLT blev han triangelmärkt och utdömd sommaren 2007. Eftersom jag har honom hemma tyckte jag att han kunde leva kvar som pensionär så länge han hade ett bra liv utan större smärtor. Jag har fortsatt att sköta honom noga och jag köpte en liten ponnyfröken som sällskap till honom, två ponnyfröknar, ja den historien känner ni kanske till vid det här laget... I annat fall, backa bloggen till hösten 2007...

Första hälsningen på de små ponnyflickorna januari 2009

Han haltar inte synligt när han rör sig i hagen, men om jag vid enstaka tillfällen försökt att rida eller köra visar han efteråt att det gör ont, bl a genom att stå på ett underligt sätt med sina bakben. Han blir allt svårare att verka bakhovarna på, lämnar inte gärna ifrån sig ett ben, och när han väl gör det så darrar hela bakdelen.

Så här konstigt kan han stå med ena eller andra bakbenet = ont! 

Han har visserligen aldrig varit en häst som rört sig mycket i hagen.  I somras kunde han tokgaloppera nång gång då och då, men numera rör han sig inte mycket, står mest stilla på nån favoritplats. Han tyckte att fröken Nyponros var FÖR livlig, men Meya har han gillat hela tiden, hon var också lugnare i sin läggning. Men nu börjar även hon att bli rastlös och småirriterad över sin triste kamrat som mest vill stå stilla. Så nu testar hon istället mig, hon är ju unghäst! Nånting måste få hända i hagen, tycker hon.

Om man kan bralla runt så här så har man väl inte speciellt ont?  Höst 2009 

Mitt dilemma nu är att veta HUR ont han har. Man känner ju sin häst, och jag har alltid tyckt mig kunna läsa honom och se i hans ögon vad han tycker. Jag älskar honom hett och innerligt, men det är ju inget skäl att låta honom lida! Tvärtom så tycker jag att det är en djurägares ansvar att skydda sina djur mot ett ovärdigt liv med orimliga smärtor. För mig är han inte ett nyttodjur eller ett sportredskap utan en verklig vän.

Ni som har era hästar inackorderade står väl inte inför samma problem. Det är för det mesta omöjligt att ha en triangelmärkt häst kvar, om man har den inackorderad för stora pengar. Det är annorlunda när man har hästarna hemmavid, då syns inte summorna det kostar så där direkt. Mer i klump liksom, och låter man bli att summera så kan ju alltid leva i illusionen att det inte är så dyrt.. .så det handlar inte om ekonomi utan om livskvalitet för hästen.

Men det svåra beslutet är så oändligt svårt att ta.  Den här vinterns hårda köld har ju gjort många smärttillstånd värre, det märker jag ju på mig själv. Ibland känns det nästan ogörligt att klara det praktiska kring hästeriet. Blir det bättre när våren kommer? Och OM jag beslutar mig för att ta bort honom, vad gör jag med Meya? Ska mitt liv bli hästlöst, det är ju otänkbart!

Det här handlar mina grubblerier om just nu. Och det verkar inte finnas någon som kan hjälpa mig med råd, trots att jag kastar frågan kring mig. Men beslutet är ju mitt, och enbart mitt. Många tårar blir det.

Först det positiva: Tack Marie! -för tipset om tömkörningsclinicen med KG Svensson! Det var underbart att se en mästare vid tömmarna!  Han visade tre ridponnier i olika ålder och utbildningsståndpunkt. Den 17-årige hingstens trav var så magnifik att man nästan grät!

Så till det negativa: kvällens World Cup-hoppning från Bordeaux. Banan var så konstigt byggd och hindren så stora och svåra så det blev bara två (2!!!) felfria, rätt många vägrade ut sig på sina topphästar och oerhört många fick två eller tre nedslag. Och inte bara det, många av de mycket erfarna topphästarna kraschade in i de enorma hindren, placeringen strax innanför kortsidorna och de relaterade avstånden gjorde det mycket svårt. Det var ju ingen duvunge som byggt banan heller, Frank Rothenberger. Är det kraven på att allt ska bli högre, bredare och svårare som ger en sån här otäck tävling?

Jag tyckte att det kändes pyton att se hästarna utsättas för den ojusta banan, vitsen är väl inte att knäcka dem eller ta ifrån dem hoppglädjen och göra dem rädda och osäkra? BUU! Och det är sådana här upplevelser som säkert får en eller annan djurälskare/djurrättsaktivist att starkt ifrågasätta ridsporten!

Fråga: Är det bara jag som reagerat så negativt på den här WC-omgången?

Tillsammans med Isak kom också snygga 5-åriga morganstoet Eld med ägarinnan Liza. Eld är e. Skyrock Memphis King och undan Mary, som i sin tur är e. Isaksbo Jeronimo och u. Dancin´Queen

Här kommer Agneta på sin fine valack Isak från Gullunge. Han är e morganhingsten Isaksbo Ivanhoe och hans mamma heter Sofi och är ett new foreststo.

Fin va?  

Jag fick den av Viveca...  och därtill uppgiften att ge den vidare till 7 bloggare och att berätta 7 fakta om mig själv som kanske ingen känner till...   Jag skulle vilja nominera Ann-Louise, Stina och Gitte, men de har redan fått den här. Så då blir det Emily (Gandalf..) , Liv (Aramis) , Natalja (Latin) , Mita, Kerstin (Stallrosen) , Ann-Britt (Gustavsborgs PRE...) och Ponnymamman..  ni hittar länkarna till dem nere till höger!

7 saker om mig som ni kanske inte visste:

* I min ungdom jobbade jag ett år i London, som kombinerad hemhjälp/journalistassistent (skrev om swinging Londons popvärld) och senare som DJ och hotellstäderska....

* Jag har MC-kort och har kört tung båge genom hela London (det räckte, sen dess har jag inte kört mer)

* Jag har åkt fast för sjöpolisen i Waxholm när jag och min kompis åkte vattenskidor mitt i hamnen och saknade laternor på vår båt (fast poliserna nöjde sig med ett varningens ord och vi gjorde inte om det, tror jag)

* Jag tog körkort när jag bodde i München, efter 10 lektioner körde jag upp och körde mott rött ljus, så det blev kuggning första gången. Andra gången höll jag nerverna i styr och klarade det. Totalkostnad ca 400 kr...

*Jag är utbildad ridledare för islandshäst, har diplom och allt! (tog examen för Ia L och Johan H)

* 1971 var jag på förstasidan på Sörmlandstidningarna, utsedd till "Sveriges yngsta direktör", vilket var en journalist-anka, jag råkade bara sitta och sortera fakturor på ett företag när de kom och skulle skriva om nåt annat och fotade mig

* Som 15-åring tog jag guldmedalj i Ridlägertävlingen på Tyresta i mångkamp: dressyr, terränghoppning, banhoppning, löpning 60 m, höjdhopp, längdhopp och kast med liten boll... det var då det!

Som det är nu har jag väldigt svårt att hitta mat! Spill gärna extra solrosfrön och annan fågelmat på marken vid fågelbordet, och lägg ut äpplen och annan frukt... 

Vad vore livet utan de där sköna intrycken, de som gör att det går som rysningar längs ryggraden, att håret reser sig på armarna. Jag kan reagera så på musik, på en harmonisk dressyrritt, på en solnedgång som färgar kvällshimlen röd och rosa... och mycket annat.

Om Du vill ha riktiga skönhetsupplevelser är det två teveprogram jag kan rekommendera just nu! Kanal 5, "So you think you can dance", tisdag- och onsdagskvällar. Förträffliga, vansinnigt duktiga dansare! Mina favoriter är Jakob och Russell men alla 10 som är kvar är som sagt helt otroliga.

Om du älskar vackert gröna och böljande engelska landskap och gärna tittar in i olika hus, framförallt då gamla engelska "cottages" med bjälkar i taken och vedspisar i nästan varje rum eller kanske stora herrgårdsliknande egendomar med paradisliknande trädgårdar, då får Du inte missa "En plats på landet" på kanal 8. Det programmet visas nu varje vardag kl 20 med repris 14.05 dagen därpå.

Att programledarna i dessa program är supertrevliga gör det inte sämre!

Hej allihop!

Nu är det sedan i går kväll mera bjällerklang och skidan den slinter utanför dörren... 5 cm säger SMHI och det har kommit MINST en decimeter.. redan...

Nu är jag så trött på att gnälla om snön så nu kommer jag att hålla tyst ett tag.