Tack snälla alla för era kommentarer! Mitt i allt grubbel så känns det faktiskt bättre att få höra vad ni andra tycker, och vilka erfarenheter ni har- och känna att jag någonstans har ert stöd.... eller i alla fall er sympati?

Det är ju inte alls så att det här problemet och mina grubblerier är något NYTT! Det har funnits i många år nu, han har gått på smärtstillande i flera omgångar, och ibland har jag valt att som strutsen stoppa huvet i sanden.  Men - det har ju också funnits bättre perioder, och då lever man på hoppet!

Jag har bara inte ventilerat saken på bloggen hittills....

Jag tror att det hela började i samband med en influensavaccination då han reagerade med våldsam feber. Den gick ner efter några dagar. Efter ca en månad uppstod en knytnävsstor böld på halssidan där sprutan givits. Efter konsultation med min veterinär påbörjade vi en antibiotikabehandling men åkte på hennes rekommendation också till en klinik. Där ansåg de att de inte kunde göra något, eftersom de enbart hade dagmottagning och hästen ej kunde stanna över natten. De pratade om att man ev skulle behöva "skära upp" halsen i skivor för att få ut den djupsittande infektionen. Några dagar senare fick vi tid på en klinik där hästarna kan bo kvar, men då hade antibiotikan antagligen börjat göra nytta, eftersom bölden gått ner litet, och där ansåg man att fortsatt antibiotikakur samt antiinflammatoriskt/smärtstillande skulle räcka. Glad blev jag att det inte blev nån "knivarnas dans" på min hästs hals.

I samband med detta blev det en lång vila förstås, och sen har det väl varit litet från och till i omgångar, kanske har jag tagit det FÖR försiktigt eftersom jag varit så rädd om min häst.

Jag tror inte att hans surhet är något tillfälligt, jag vet själv hur jag reagerar när jag har MER ont än vanligt. Sur och lättirriterad!

Jag tror, innerst inne, tyvärr, att Marie har rätt.

Ibland är det så svårt att veta vad som är rätt eller fel, speciellt när det gäller ens hästar. Trots att det var oerhört jobbigt att skiljas från två av ponnierna förra året, Cinnamon och sedan Nyponros, så gjorde jag det för allas bästa och nu trodde jag att det äntligen var lugnt nere hos hästarna, den nu 18-årige islandsvalacken Vhiskur och tvååriga welsh mountainstoet Meya. Men säg den glädje som varar.

De senaste veckorna har Vhiskur visat sig klart irriterad på Meya och

jagat henne långt ut i snön när jag kommit ner, trots att de hittills varit så såta vänner. Vadan nu detta? Mitt största bekymmer är förstås hur ont Vhiskur egentligen har och att hans nykomna ilska beror på detta. En kort historik kan vara på sin plats här:

Jag köpte Vhiskur 1998 när han var nyligen inriden och 6 år gammal. Jag har hela tiden varit mycket rädd om honom, alltid värmt upp noggrant i början av ridturerna, alltid slutat när det gått som bäst, ofta gått hem långa bitar, aldrig ridit speciellt hårt. Töltträningen tyckte jag ganska tidigt var för slitsam, jag gillar inte riktigt det där hetsiga sättet man ska rida dem på, så jag red honom som jag ridit andra hästar, uppmjukande dressyr och normal skogslufs. Efter några år körde jag också in honom, för att kunna motionera honom utan att belasta ryggen. Han har blivit regelbundet masserad av en duktig massör för att hålla koll på muskulaturens tillstånd.

Älskade, älskade islandspojke..... 

Men 2006 visade han en smygande bakbenshälta som inte ville gå över.

Veterinärbesök, kiropraktor som manipulerade korsbensleden, equiterapeut och akupunktur. Stundtals verkade det bättre men sen kom det igen. In till klinik, röntgen, inget spår av spatt, ingen annan direkt diagnos heller.

När jag hade provat ALLT blev han triangelmärkt och utdömd sommaren 2007. Eftersom jag har honom hemma tyckte jag att han kunde leva kvar som pensionär så länge han hade ett bra liv utan större smärtor. Jag har fortsatt att sköta honom noga och jag köpte en liten ponnyfröken som sällskap till honom, två ponnyfröknar, ja den historien känner ni kanske till vid det här laget... I annat fall, backa bloggen till hösten 2007...

Första hälsningen på de små ponnyflickorna januari 2009

Han haltar inte synligt när han rör sig i hagen, men om jag vid enstaka tillfällen försökt att rida eller köra visar han efteråt att det gör ont, bl a genom att stå på ett underligt sätt med sina bakben. Han blir allt svårare att verka bakhovarna på, lämnar inte gärna ifrån sig ett ben, och när han väl gör det så darrar hela bakdelen.

Så här konstigt kan han stå med ena eller andra bakbenet = ont! 

Han har visserligen aldrig varit en häst som rört sig mycket i hagen.  I somras kunde han tokgaloppera nång gång då och då, men numera rör han sig inte mycket, står mest stilla på nån favoritplats. Han tyckte att fröken Nyponros var FÖR livlig, men Meya har han gillat hela tiden, hon var också lugnare i sin läggning. Men nu börjar även hon att bli rastlös och småirriterad över sin triste kamrat som mest vill stå stilla. Så nu testar hon istället mig, hon är ju unghäst! Nånting måste få hända i hagen, tycker hon.

Om man kan bralla runt så här så har man väl inte speciellt ont?  Höst 2009 

Mitt dilemma nu är att veta HUR ont han har. Man känner ju sin häst, och jag har alltid tyckt mig kunna läsa honom och se i hans ögon vad han tycker. Jag älskar honom hett och innerligt, men det är ju inget skäl att låta honom lida! Tvärtom så tycker jag att det är en djurägares ansvar att skydda sina djur mot ett ovärdigt liv med orimliga smärtor. För mig är han inte ett nyttodjur eller ett sportredskap utan en verklig vän.

Ni som har era hästar inackorderade står väl inte inför samma problem. Det är för det mesta omöjligt att ha en triangelmärkt häst kvar, om man har den inackorderad för stora pengar. Det är annorlunda när man har hästarna hemmavid, då syns inte summorna det kostar så där direkt. Mer i klump liksom, och låter man bli att summera så kan ju alltid leva i illusionen att det inte är så dyrt.. .så det handlar inte om ekonomi utan om livskvalitet för hästen.

Men det svåra beslutet är så oändligt svårt att ta.  Den här vinterns hårda köld har ju gjort många smärttillstånd värre, det märker jag ju på mig själv. Ibland känns det nästan ogörligt att klara det praktiska kring hästeriet. Blir det bättre när våren kommer? Och OM jag beslutar mig för att ta bort honom, vad gör jag med Meya? Ska mitt liv bli hästlöst, det är ju otänkbart!

Det här handlar mina grubblerier om just nu. Och det verkar inte finnas någon som kan hjälpa mig med råd, trots att jag kastar frågan kring mig. Men beslutet är ju mitt, och enbart mitt. Många tårar blir det.