Meya tycker att livet är trist just nu. Hagen är trist, snön är så djup så det går inte att gå mer än i de smala, upptrampade gångarna (annars sjunker hon ner nästan ända upp till manken), Vhiskur är trist för han vill inte leka och matte är trist för hon gör inte så mycket med hästarna mer än ser till att de har mat, vatten, rent i stallet och är hela och rena själva.

I förrgår när matte satte på grimman så blev hon upplivad och tänkte att "Nu, nu ska vi GÖRA nåt..."  Men besvikelsen blev stor när matte inte tog henne till utgången av hagen utan istället in i skötselboxen. Dags för verkning.

Ska vi äntligen gå ut ur den här trista hagen matte???

Men även en verkning ger ju litet avbrott i den vita vardagen. Meya har blivit duktig nu på att stå stilla och låta hovslagare Wimse lyfta upp hov efter hov på hovstödet för raspning.

Enda sysselsättningen som finns är att reta Vhiskur genom att dra litet i hans täcke eller välta korgen för matte när hon mockar i stallet...

Meyas man växer vilt. Inte vill jag kapa av den!