Nu är det litet mer än ett år sedan Meya kom till oss. Då visade viktmåttbandet på 165 kg och hon var i mina ögon i helt perfekt skick.

Idag visar samma måttband 215 kg, alltså en uppgång med 50 kg på ett år. Det verkar väl rätt OK kan jag tycka, för hon har vuxit ganska så bra även på höjden. Sen om själv VIKTEN stämmer exakt vet man ju inte, men ett sånt där måttband gör ju så att man ser upp- eller nedgång bra.

Hon är i alla fall söt som socker och tämligen läraktig. Hennes förtjusning i baljan med müsli och mineraler vet knappt några gränser, så jag visade henne häromveckan med eftertryck att man först måste backa undan, sen kommer baljan. Det är stenhårt här hos mig, man TAR inte maten själv när man är häst!

Hon tog den tillrättavisningen väl, nu backar hon några steg så fort hon SER mig med baljan!

För det mesta har jag öronen intresserat framåtvända!!!

För ett år sedan, Meya nådde knappt ovanför boxdörren!

Och vilken kort man och pannlugg jag hade!

Visst, Meya har väl kommit i nåt slags trotsstadium nu som tvååring? Kanske är det helt naturligt och bara nyttigt att Vhiskur hutar åt henne...

Och visst får man krämpor när man blir äldre. Och visst är denna vinter ovanligt kall och hård, och snön går ända upp till magen på hästarna. Jobbigt!

Om smärta vore en måttstock så skulle jag varit avlivad för länge sedan. Ibland har jag nästan önskat att nån kunde vara snäll och slå ihjäl mig (det är sant), men sen kommer ju alltid ljusare och positivare dagar.

 Vissa dagar grubblar jag helt enkelt för mycket.