Min bästa kompis V bortåt skogen tog ett enormt felsteg i höstas.

Ja, det var ju inte precis så att hon gjorde en felaktig aktieplacering eller föll för en snygging i snabbköpet... fast man kan nog säga att hon föll handlöst!

På en hal brädusling på gödselstacken! Bara PANG TJONG...

dUMMA FÖTTER!

Ena foten bruten, riktigt ordentligt dessutom, så att den dinglade lös  *ryser vid tanken*

Sedan dess har hon suttit mer eller mindre fjättrad i sin nedervåning, smärtor, stocksvullet ben, följande elak infektion....  fast envis som hon är har hon rullat runt i rullstol och lagat mat, diskat, försökt det mesta som går att göra på nedervåningen... och med hjälp forslat sig ut till stallet för att MOCKA.. (ja se hästmänniskor, de är allt litet galna)

Jag har tyckt oerhört synd om henne, men sånt hjälper ju inte, nää istället får man bistå med hundpromenader och annat, inte minst glada tillrop. Hennes man vet nog att han lever, med heltidsjobb som är tämligen krävande och beläget i Den Stora Staden, fem hästar och fyra levnadsglada och springsugna hundar... men han är av det virket att han aldrig klagar utan bara strävar på...

Nå, även denna tunga vita vinter ser väl en ljusning i horisonten...  men en sak som detta medfört för mig (och många av mina medsystrar) är att jag TÄNKER PÅ VAR JAG SÄTTER FÖTTERNA...  numera...  så om ni tycker att jag rör mig konstigt, med stel gång och stirrandes ner i marken mot is och snö, och sätter fötterna framåt en i taget, försiktigt, så vet ni varför...  man kommer nog dit man tänkt sig, i sinom tid...

Jag har ju själv genom min tidigare oövertänkta stil att gå utan att tänka, gjort en och annan vurpa och slagit mig i mina oädlare delar (mest huvet = det kan förklara en hel del?)

Inte nuförtiden. Skrider fram som en lucia i tevesändning....

Måste sätta in nåt annat, nåt grönt, en bild på mina hagar, för att min tro på att världen kan vara nåt annat än VITT ska stärkas....  det kan bli vår, det SKA bli vår, snälla.... eller?