Alla ni som påstår att ni enbart bloggar för er egen skull, er tror jag inte! Varför då inte skriva en dagbok (med den gammaldags tekniken: penna) eller lägga in under Mina Dokument i datorn?

JAG bloggar då för er läsare. Det bereder mig ett nöje att få dela mina tankar och funderingar med er...  dela??? Min "belöning" är att få gensvar = kommentarer.  Alla ni som läser utan att kommentera, er blir jag besviken på. Det är som att kika in i någons hem utan att säga "Hej!"  Vi är en (liten) krets som läser varandras bloggar och ofta kommenterar, men ni andra?

Jag tror nog att de flesta som bloggar kikar på sin läsarstatistik. Att ni också emellanåt kikar in på "bloggtoppen" för att se om ni ligger där? Säg emot mig - men jag kommer inte att tro Dig!

63 besökare igår, inte nåt direkt rekord, men bara ett par kommentarer. Har ni inget att säga? Va va VA?

Ingen som gillar Coldplay? Ingen som hatar dem och den där veilande diskantrösten? Har ni inga åsikter?

Jag tänker inte skriva ett enda ord om snön eller om köldeländet eller om nåt annat heller.  

Vem sa att fjordhästar inte kan ridas i svåra dressyrrörelser? Klippet har jag tagit från Latins blogg... Min nästgranne Emily som ni mött i många inlägg här hos mig, har ju två fjordhästar som nog snart är uppe i minst samma klass.....

Som om det inte räckte med storm och ytterligare en halv meter snö, kom nu polarkylan ner för att ge oss ytterligare en prövning...  vi har minus 25 här. Så kallt har vi inte ens i frysen!

Denna låt ger mig rysningar, speciellt de sista minuterna...

SNÖPAUS SNÖKAOS SNÖPAUS

-önskar jag er alla, med snöskyfflarna redo...  jag orkar inte ens beklaga mig... illa!

Min bästa kompis V bortåt skogen tog ett enormt felsteg i höstas.

Ja, det var ju inte precis så att hon gjorde en felaktig aktieplacering eller föll för en snygging i snabbköpet... fast man kan nog säga att hon föll handlöst!

På en hal brädusling på gödselstacken! Bara PANG TJONG...

dUMMA FÖTTER!

Ena foten bruten, riktigt ordentligt dessutom, så att den dinglade lös  *ryser vid tanken*

Sedan dess har hon suttit mer eller mindre fjättrad i sin nedervåning, smärtor, stocksvullet ben, följande elak infektion....  fast envis som hon är har hon rullat runt i rullstol och lagat mat, diskat, försökt det mesta som går att göra på nedervåningen... och med hjälp forslat sig ut till stallet för att MOCKA.. (ja se hästmänniskor, de är allt litet galna)

Jag har tyckt oerhört synd om henne, men sånt hjälper ju inte, nää istället får man bistå med hundpromenader och annat, inte minst glada tillrop. Hennes man vet nog att han lever, med heltidsjobb som är tämligen krävande och beläget i Den Stora Staden, fem hästar och fyra levnadsglada och springsugna hundar... men han är av det virket att han aldrig klagar utan bara strävar på...

Nå, även denna tunga vita vinter ser väl en ljusning i horisonten...  men en sak som detta medfört för mig (och många av mina medsystrar) är att jag TÄNKER PÅ VAR JAG SÄTTER FÖTTERNA...  numera...  så om ni tycker att jag rör mig konstigt, med stel gång och stirrandes ner i marken mot is och snö, och sätter fötterna framåt en i taget, försiktigt, så vet ni varför...  man kommer nog dit man tänkt sig, i sinom tid...

Jag har ju själv genom min tidigare oövertänkta stil att gå utan att tänka, gjort en och annan vurpa och slagit mig i mina oädlare delar (mest huvet = det kan förklara en hel del?)

Inte nuförtiden. Skrider fram som en lucia i tevesändning....