Eftersom jag är en ytterst försiktig och förutseende general (ekonomiansvarig) i familjen vill jag gärna veta exakt hur taxor och räntor kommer att bli... inför hotet om kraftigt stigande ränta valde jag alltså att räntesäkra huslånet.. man kan ju inte alltid räkna med att ha 1,54%....  så nu är det lagt på 2,45%

Sen valde Riksbanken att ligga kvar med reproräntan!  "Ränterallyt" spås inträffa senare i år - kanske?   Gubbe!!!

 Fick tips om denna fotosida och har fått fotografens tillstånd att länka den. De visar (i stillbilder) en underbar fjordhästs sista stund... så otroligt vackra och starka bilder, sorgliga men ändå har de något tröstande och fridfullt över sig...  döden behöver inte vara grov och ful..  När Du kommit in på sidan, klicka på "med stor saknad"

http://www.eligophoto.fotosidan.se/portfolios.htm

Vad ÄR det med vädret?

Just nu har vi minus 15 här!

Vedervärdigt!  Men inget kan man göra åt det, klä på sig ordentligt bara, och svära litet.....

Vhiskur känner - förstås - precis vad jag känner, och han har märkt av min ökade oro över hans hälsotillstånd. Så häromdagen sa han "hörru morsan, sluta nu, SÅ illa är det inte!" och tågade ner till skogskullen genom all snön. Meya dansade upprymd omkring honom; "Jaaaaa, nu ska vi göra nåt kul!"

Och nu har de gått ner till skogskullen varje dag, där står de och solar och gnager litet grand på träden (dags att slänga in späda aspstammar, om man KOMMER ÅT DEM)

Och jag drar en liten försiktig lättnadens suck för denna gång. Och det är INTE som jag konstruerar för att komma undan. Han ser verkligen piggare ut.

Fick tillbaka min lilla "fulkamera" Casio som tagit så otroligt dåliga foton. När jag skulle testa den idag så såg jag tänkbara foton överallt - som vanligt.

                                               "Ensam i kylan"

                                                 "hallååååååååå..."

                                                  
  "Grannar"

Nu är det litet mer än ett år sedan Meya kom till oss. Då visade viktmåttbandet på 165 kg och hon var i mina ögon i helt perfekt skick.

Idag visar samma måttband 215 kg, alltså en uppgång med 50 kg på ett år. Det verkar väl rätt OK kan jag tycka, för hon har vuxit ganska så bra även på höjden. Sen om själv VIKTEN stämmer exakt vet man ju inte, men ett sånt där måttband gör ju så att man ser upp- eller nedgång bra.

Hon är i alla fall söt som socker och tämligen läraktig. Hennes förtjusning i baljan med müsli och mineraler vet knappt några gränser, så jag visade henne häromveckan med eftertryck att man först måste backa undan, sen kommer baljan. Det är stenhårt här hos mig, man TAR inte maten själv när man är häst!

Hon tog den tillrättavisningen väl, nu backar hon några steg så fort hon SER mig med baljan!

För det mesta har jag öronen intresserat framåtvända!!!

För ett år sedan, Meya nådde knappt ovanför boxdörren!

Och vilken kort man och pannlugg jag hade!

Visst, Meya har väl kommit i nåt slags trotsstadium nu som tvååring? Kanske är det helt naturligt och bara nyttigt att Vhiskur hutar åt henne...

Och visst får man krämpor när man blir äldre. Och visst är denna vinter ovanligt kall och hård, och snön går ända upp till magen på hästarna. Jobbigt!

Om smärta vore en måttstock så skulle jag varit avlivad för länge sedan. Ibland har jag nästan önskat att nån kunde vara snäll och slå ihjäl mig (det är sant), men sen kommer ju alltid ljusare och positivare dagar.

 Vissa dagar grubblar jag helt enkelt för mycket.

Tack snälla alla för era kommentarer! Mitt i allt grubbel så känns det faktiskt bättre att få höra vad ni andra tycker, och vilka erfarenheter ni har- och känna att jag någonstans har ert stöd.... eller i alla fall er sympati?

Det är ju inte alls så att det här problemet och mina grubblerier är något NYTT! Det har funnits i många år nu, han har gått på smärtstillande i flera omgångar, och ibland har jag valt att som strutsen stoppa huvet i sanden.  Men - det har ju också funnits bättre perioder, och då lever man på hoppet!

Jag har bara inte ventilerat saken på bloggen hittills....

Jag tror att det hela började i samband med en influensavaccination då han reagerade med våldsam feber. Den gick ner efter några dagar. Efter ca en månad uppstod en knytnävsstor böld på halssidan där sprutan givits. Efter konsultation med min veterinär påbörjade vi en antibiotikabehandling men åkte på hennes rekommendation också till en klinik. Där ansåg de att de inte kunde göra något, eftersom de enbart hade dagmottagning och hästen ej kunde stanna över natten. De pratade om att man ev skulle behöva "skära upp" halsen i skivor för att få ut den djupsittande infektionen. Några dagar senare fick vi tid på en klinik där hästarna kan bo kvar, men då hade antibiotikan antagligen börjat göra nytta, eftersom bölden gått ner litet, och där ansåg man att fortsatt antibiotikakur samt antiinflammatoriskt/smärtstillande skulle räcka. Glad blev jag att det inte blev nån "knivarnas dans" på min hästs hals.

I samband med detta blev det en lång vila förstås, och sen har det väl varit litet från och till i omgångar, kanske har jag tagit det FÖR försiktigt eftersom jag varit så rädd om min häst.

Jag tror inte att hans surhet är något tillfälligt, jag vet själv hur jag reagerar när jag har MER ont än vanligt. Sur och lättirriterad!

Jag tror, innerst inne, tyvärr, att Marie har rätt.