Idag kom 15 domherrar (inkl damer) till fågelbordet. Det är en praktfull syn. Tyvärr kan jag bara ge er en skruttsuddig bild. Men bara så att ni ser att det inte är ljug..   ska ha stativ nästa gång jag fotar dem.

Förresten, jag glömde flera fåglar i min lista: bofink, svartvit flugsnappare och sädesärla. De är ju inte här NU men kommer sen till våren, och vi matar dem till in i maj.   23 + 3 = 26 st!!!!!!!!!!!!!!!!!

Titta här, jag kan backa ut långsamt långsamt också, om det behövs! 

Jag har funderat en hel del på det här med att transportera sin häst.

Förr så gjorde jag "som man skulle" och lastade alltid med mellanvägg, även om jag oftast åkte med en enda häst. Det skulle ju så vara!

Lastningen gick ibland stressat till, har man ingen egen transport så är det inte så lätt att träna, så när det skulle åkas var det ibland till att ta hjälp av linor och smiskor. Med en stressad häst som resultat, som nästa gång ännu mindre ville gå in i "lådan". Ja en trång LÅDA är det allt, om Du jämför proportionerna!

Så fick jag i min ägo ett mycket stressat tysk halvblod, med nerverna på utsidan av kroppen. Han gick att få in med linor och hot, men väl inne så sparkade han och levde om och visade att han verkligen inte trivdes därinne.

Det första jag kom på, var att jag bundit honom på tok för kort. I den då införskaffade egna transporten medföjde en uppbindningsanordning som inte lät hästarna pendla det minsta med sin hals utan höll dem i ett järnhårt kort grepp. Vem skulle inte få panik av det, och det i ett utrymme som är nog så trångt, med ett djur som hästen som i sig är klaustrofibiskt! (rädd för trånga utrymmen, de är ju stäpplevande djur)

Med långt och löst grimskaft blev transporterandet mycket angenämare. Ännu angenämare blev det när jag tog bort mellanväggen, och lade ner otaliga timmar på lastträning, byggd på hans egen fria vilja. I grimma, utan påhejande medhjälpare, utan tidspress, med långt grimskaft, bad jag honom att kliva på transporten. Gick han framåt, blev han genast belönad med smeksamma ord, total eftergift i grimskaftet. Gick han bakåt ut, fick han göra det, sen bad jag honom att gå in igen. Den här träningen gjorde jag bara när jag var på ett bra och avstressat humör och hade gott om tid. Resultatet blev en häst som glatt gick på när jag bad honom. Ja, när han väl stod där, blev han förstås belönad också med godis, morötter förstås. Att använda godis i träningssituationer har jag aldrig tyckt vara fel.

När jag sedemera fick min islänning Vhiskur, åkte jag med för att se hur han åkte. Då såg jag, att han gjorde ALLT för att undvika kontakt med någon vägg. Han stod stel som pinne mitt emellan vägg och mellanvägg. Inte undra på att han blev sjöblöt av stress, trots lugn körning och relativt korta sträckor.

Numera tranporterar jag mina hästar enbart utan mellanvägg. Dessutom får de stå lösa. Då ställer de sig ofelbart på snedden, med rumpan framåt. Så vill de åka! Att stå uppbunden kan man träna mellan varven, när transporten står stilla. Och förstås i boxen, när man sköter!

Får väl träna med mellanvägg om jag tänkt mig åka med båda små någon gång. Men den dagen....

Det viktiga tycker jag är att hästen upplever transporten som en HAPPY PLACE!!!!!!!!

Här får ni en till härlig bild från sommaren! Rosie i full trav!

Planer för ponnyprinsessan är efterfrågade.

Jag visste ju från första sekunden jag såg henne att hon var URLÄCKER!

Men att hon var SÅ fin visste jag inte, att domarna skulle tycka om henne lika mycket som jag.

Mina planer för i år är att ta med henne på några utställningar. Att vara "ponnytant" var ju riktigt roligt! Speciellt när man kom hem med famnen full av rosetter (missuppfatta mig inte nu, för mig är hon precis lika fin även om hon INTE hade kammat hem rosetterna....)

Vi i "tantgänget" brukar löshoppa någon gång i veckan när väder och underlag så tillåter. Jag brukar variera vilken ponny jag tar med (har ju 3 st) och Nyponros har fått vara med några gånger under 2008. Då visade hon att hon VERKLIGEN GILLADE det här med hoppning! Så löshoppning ska vi fortsätta med, kanske vara med på "talangjakten" för 2-åringar med sikte nästa år på treårstestet förstås.

Att åka iväg och "leka" tycker jag är en jättebra träning, både i att lasta och åka och att komma till nya ställen, så planen är också att hemsöka andra vänner med deras ridbanor och göra några små övningar.

Har ju nyligen satt in ett bett i munnen på henne, så det ska vi fortsätta med. Jag brukar ibland gå på promenad här i skogarna med henne, ibland framför och ibland går jag snett bakom henne med långt grimskaft, låter det röra vid henne ibland, som en förövning till tömkörningen.

Inriden är hon ju redan  - ha ha- se inlägg från hösten med dockan Rosa!!

Naturligtvis vill jag gärna få henne framför en lätt vagn, att köra häst är en passion för mig. Och nu när jag inte kan rida...      Så inkörning står på planen, så småningom. Om jag får leva och ha hälsan etc etc så skulle jag förstås gärna också vilja ha ett eller annat föl efter henne. Har redan fantiserat om namn, det känns precis som när jag var liten och ritade mina egna stall där jag ställde in fantasihästar vid namn Tornado, Storm, Orkan  osv.....  (se, jag var också fascinerad av vilt väder då...)

Björkbackens Sweet Lady Jane kanske? Eller Björkbackens Bosse Bus?  Men Björkbacken är säkert redan upptaget som stuterinamn?

Nå, men allra först och främst ska jag ha henne för att njuta av, för jag njuter av varje sekund när vi umgås, när jag sköter om henne, leker med henne ("tränar") och pussar hennes rosa lilla mule...  

Den här bloggen är avsedd att vara en opretentiös och glad dagbok från vår lilla dal här långt bort från den otäcka stora Världen...

Trots det är det svårt att vara oberörd när halva jordens befolkning svälter till döds medan den andra halvan (nå, tredjedelen då!) ägnar sig åt att äta ihjäl sig... Se bara alla teveprogram om 500-kilos människomonster...

Som om det inte räckte, ägnar sig också en stor del av människosläktet åt att förgöra varandra, medelst bomber, gevärskulor, minor, knytnävar, knivar, eld och ord.

Under tiden går jordklotet sakta (?) mot sin undergång, eftersom vi ständigt förgiftar och förstör den med våra utsläpp, vårt manipulerande, borrande och pillande....

I detta virrvarr av ondska och förgörelse finns det ändå folk som orkar ägna sig åt att vara taskiga mot andra, pga rätt oväsentliga ting som  t ex vilka metoder man använder när man tränar djur. Medan otaliga djur på jordklotet lider p g a   människorna, sliter med enorma bördor, svälter och dör av obehandlade sjukdomar.

Jag förstår ingenting. Men ofta, när jag är på väg att gräva ner mig i grubbel över små oväsentligheter och orättvisor, då lyfter jag mitt huvud och ser det globala perspektivet, och då försvinner småproblemen och jag förstår hur litet jag själv betyder. Inte ett skvatt nämligen. I det stora hela.

Och jag förstår att mitt öde inte är att rädda världen, utan att stanna här i dalen som en annan Mumin och njuta av mina djur medans tid är.

Kompisarna Vhiskur och Nyponros nere på höstbetet

Gitte skrev att hennes hästar var urtrötta igår, antagligen bakis av sömnbrist efter stormen under natten som skakade och lät och höll många sömnlösa...   mig med!  Jag bara väntade på att något av träden kring huset skulle komma ner på - i - huset...

Jag var så trött igår så jag nästan kunde sova stående när kvällen kom.

Nu har jag också sommarabstinens!

Ger er en bild från grönare tider..