I mitt förra liv, för tusen år sedan, födde jag upp kaniner. Den ras jag gillade bäst var Stora Silver.

En gång föddes bara en enda unge i Isprinsessans kull. Det var en hane som fick namnet Herman. Han var rund och go och blev en mycket speciell kanin. Eftersom han bara hade sin mor och mig, så blev han mycket, mycket tam.

När Herman växte upp, flyttade vi och fick ett eget stall. Där fick Herman en alldeles egen hästbox. Han var så tam, så på dagarna fick han springa lös med en pingla runt halsen.

För mig, som bara hade haft kaniner i vinter- och betesburar, blev det en revolution i tänket. För Herman levde precis som en kanin vill leva. Han grävde sig kaningropar i den mjuka jorden och låg utsträckt i dem, när det var varmt. Han betade här och där, gjorde sina galopprusher och framförallt, han kom direkt när jag ropade. "Herman!"  Pling,pling,pling, så kom han galopperande.

Herman var världens snällaste kanin. Aldrig att han rev eller bet mig. Han låg gärna i knäet och vilade. När han dog sörjde jag djupt. Han var min sista kanin. Aldrig att jag kunde ha en kanin i bur efter det!

Ni tror väl inte era ögon, alla hästdiggare, men här kommer en livs levande BEBIS!

Hon heter Isabelle och hon döptes igår och hon är ett högst förtjusande tillskott i min bästa vän V:s stora barn- och barnbarnsskara!