När det snöar blötsnö med några plusgrader och sen fryser på under natten får man den otrevliga isbarken över allting.

I morse kunde jag inte rubba låset på dörren till Vhiskurs box. Sådan tur att den var öppen då. På morgonen brukar jag nämligen låta flickorna komma ut och äta morgonfodret, men håller Vhiskur i en egen liten inhägnad framför stallet, eftersom han äter mycket fortare men behöver mindre.

Han blir SÅ besviken att han nästan glömmer att äta, han vill ju gärna hälsa på sina små flickor!

Såg ett högintressant inslag (videosnutt) på AK:s blogg.... kring klickerträning av föl.

Jag får sådan lust att börja. Vet ju hur effektivt det fungerar på hund, så varför inte på häst? Ann-Louise har ju sedan länge övertygat mig om att det fungerar, men just att få SE det så här kan väl sätta igång hjärncellerna... och lusten att börja....

Är det någon av er andra läsare som provat?

Stor uppståndelse kring installationen av Barack Obama. Nåå, kanske detta överlag feta, högljudda och självgoda folk (ursäkta alla mina fördomar) äntligen fått en intelligent och välfungerande president.

Finns det hopp för världen?

Gårdagen innehöll inget fotograferande, då vädret var snöregnigt och en stor del av dagen ägnades åt klippning av Lille Hund. Snart ser ni resultatet på hans egen sida (se länk här nedan)...

Men jag kan rapportera att de små ponnyflickorna lekte och hade roligt, Meya är MYCKET i farten, medan Vhiskur stod och mös och såg gullig ut och vaktade. När jag gick "hagrundan" med Hundet lockade jag med mig flickorna ner till ängen, och när Vhiskur upptäckte att de gått ner dit, blev han helt förtvivlad och kom i så full fart som hans islandshästsben förmådde  ....   

Meya och Nyponros verkar så sams att de äter från samma höhög (jag kan knappt tro att det är sant) och även Vhiskur har smittats av detta fridfulla beteende och låter dem nådigt komma fram till hans.

Jag är övertygad om att Vhiskur fick lära sig ett och annat vad gäller socialt beteende hos hästar när han fick vistas i Marikas storlösdrift på Syninge Ridskola förra hösten/vintern. Jag var ju nära att förskjuta honom helt när han uppförde sig så vidrigt mot Nyponros då hon kom till mig som 7-månadersföl...  Men Marika ställde upp. Underbart att ha sådana vänner!

Ochjag är säker på att det är därför han är så snäll i umgänget med ponnyflickorna nu.

Mig skriva i bloggen - Du läsa men inte orka kommentera?

Mig skriva i bloggen - Du läsa men inte vilja kommentera?

Du inte vilja kommentera -mig inte vilja skriva i bloggen!!!

OBS - det här gäller ju inte er flitiga människor som ofta kommenterar, Gitte, Marie, Johanna, My, Moa m fl. Men NI ANDRA kan gott ta åt er!

Som motvikt mot alla dessa inspända huvuden, skarpa bett och hackande sporrar finns det många som drömmer att rida MED sin häst istället för att man motarbetar varandra. För så blir ju både ryttare och häst förlorare och ingen upplever någon glädje. Om man inte är en inbiten djurplågare dvs...

"Där konsten slutar tar våldet vid"... som gamle Ehrengranat så riktigt kommenterade.

Ingenting är väl så ljuvligt som att ha en häst som FRIVILLIGT följer en och vill umgås med sin människa. Om Din häst flyr undan Dig när Du kommer ut i hagen bör Du ta Dig en funderare på varför.

I min ungdom (*fioler in från vänster*) var min stora dröm att få min förut så skengalna nordsvensk Eurita att vilja samarbeta med mig helt utan tvång. Jag red henne ofta i bara grimma, och det gick utmärkt. Då var jag ju ung och smidig och vägde betydligt mindre än idag...

En dag vågade jag släppa kontrollen och red ut i skogen utan någonting alls. På en naken häst alltså. Ett lätt mantag, och kommunikationen skedde med röst, vikthjälper och skänklar. Så underbart det var! Jag var helt utlämnad till min hästs goda vilja och hon var GOD! Vi skrittade mest, travade och galopperade, och allt gick som en dans.

Jag gjorde om det flera gånger, men aldrig när någon annan var i stallet. De hade väl trott att jag var tokig då? Idag är det annorlunda. Då hade jag kunnat uppträda med numret!

Det var, det är och det kommer att bli...

Dagens mantra är: släpp det förgångna och LEV I NUET!  iNTE så jäkla lätt må jag säga!

Är det ens eftersträvansvärt?

Varför ska jag glömma allt som hänt i mitt liv fram tills nu? Man måste väl få glädjas åt minnena och dra nytta av alla erfarenheter man gjort, blåsningar man gått på, allt det man ändå klarat av. Förhoppningsvis har det gjort mig till en mognare och klokare människa?

Framtiden ska man inte tänka på, säger de vise, för då får man oroa sig innan det kanske händer och sen NÄR det händer, alltså oroa sig två gånger... Men man måste väl få tänka LITET på framtiden?  Att fantisera och drömma och planera, är inte det en betydelsefull bit av vår tillvaro, ibland kanske det som håller en uppe?

Självklart vill jag minnas dåtid, leva i nuet och drömma om framtiden!