Hej där, ni yrvakna sömntutor!

Alla som är intresserade av hästar eller hundar och träning och förhållningssätt överhuvudtaget, måste läsa Ann-Louises inlägg om affirmativ träning!  Här  kan Du hitta dit!!!

Jag läser och reflekterar och kan bara hålla med ända ut i fingerspetsarna, frivillighet, respekt, uppmuntran och ödmjukhet, det är ledorden i allt umgänge med mina djur. Måtte jag kunna leva upp till det varje dag!!!

Mannen i mitt liv har stenkoll på alla köksgrejor. Han ser ögonblickligen om det fattas en eller annan slev eller tallrik. Och jag som inte ens skulle kunna tala om hur många tallrikar där finns i skåpet....

Igår grälade vi om en tvättlapp, som han saknade. Genast när det fattas något i huset, så anklagar han mig för att jag har tagit ner det till stallet. Jag förstår inte var han får det ifrån? Bara för att jag någon gång tagit med mig en eller annan bunke ner, eller en träsked, eller en uttjänt handduk som man kan torka hästrumpor med......

Så nu, så fort han inte hittar vad han söker, kommer ropet: "Har Du tagit ner xx eller YY till hästarna?"  "Nääää..." svarar jag automatiskt, innan jag tänkt efter. Men även om jag har tämligen dålig koll på köksattiraljerna, så vet jag nog om jag tagit ner nåt till stallet. Nuförtiden köper jag istället det jag kan behöva och tar det direkt till hästarna, för att undvika bråk.

Så den lilla gula tvättlappen känns jag inte alls vid.

I huset kan det vara ganska så ostädat. Men hos hästarna... är jag petnoga!

På bilden ser Du deras uppsättning av små skor! Swiss och Boa boots...

Förrförra inlägget bröt fullt ut mot min egen regel, aldrig skriva för långt i bloggen. Det blir trist och svårläst.

Kort och kärnfullt ska det va´....   som det här!

Stjäl igen ett citat från Bodil Malmstens blogg. Ett som hon själv hämtat nånstans ifrån...

"Svenskarna är ett folk som tackar för ingenting, klagar på allting och aldrig anser sig ha tid för någonting...."

Sant eller inte? Är vi så trista?

Det här skrev jag för över tre år sedan. Lika aktuellt idag!

Tänk om träd kunde gråta?När jag flyttade in till min älskade levde han i något som liknade ett Törnrosaslott. Det lilla timmerhuset låg inbäddat i den djupaste skog, med hundratals granar som svepte sina svartgröna grenar farligt nära fönster och dörrar. Det var mörkt som i en trollgruva och ingen såg varken ut eller in.

"Varför har Du det på detta sättet?" undrade jag försynt. Huset ligger ju så vackert på en kulle och man skulle kunna se åtminstone litet grand av Guds härliga natur, vore det inte för alla träd?  "Njaaa, mitt ex ville inte ha insyn" , blev svaret. Nå, med tanke på att det passerar tre ryttare och kanske en flanör per dag, så var det ju en underlig inställning. Kanske stadsbor blir så, när de bor mitt i smeten? Kommer de ut på landet så blir det FARLIGT om nån ser en? Men nu fanns exet inte längre här.....
Nå, inte hade jag anat att min älskling var en sån trädkramare!! När jag lugnt och försiktigt pekade ut de värsta syndarna (träden) som var så nära huset att man knappt fick upp ytterdörren, så kastade han sig handlöst ut och skrek -"Va, ska vi kanske göra ett KALHYGGE av denna tomt har Du tänkt?"   Nja, det var ju inte precis min tanke. Kalhygge? Men med kvinnlig list och ett oändligt tålamod har jag lyckats manövrera honom till att ta ner, tjaa, cirka hundra träd? Fast detta under en period av tio år! Man ser ner över betena och kan t o m skymta solen, för när många av granarna och tallarna kom ner, blev det rätt många björkar som kom fram ur skymningslandet.

När folk har kommenterat den allt vackrare skogsbacken, har han förstås stolt berättat hur många träd han kapat. -Man vill ju se litet av omgivningen...  Jag skrattar i lönndom.

Har Du någonsin undrat över om träd har känslor? Jag tror att de har det! För de mornar när vi tågat ut för att göra i ordning motorsågen, har det börjat susa i trädkronorna fast det alldeles innan var helt stiltje. Träden har berättat för varandra att något hemskt stundar. Jag har då försökt tala med dem och sagt att några faktiskt måste offra sig för att de övriga ska få ljus och luft och må bra. Då har de oftast lugnat sig. Men det känns ju litet pyrt att behöva såga ner dem, kan jag erkänna. Vilken tur att de inte kan skrika och gråta. Vem skulle kunna såga ner träd då? Kanske männen i sina jättestora maskiner, de som kapar hela skogar på en kafferast. De skulle bara sätta på sig hörlurarna med Mix Megapol i, och såga på.

Jag har slutat fiska. När jag var liten fiskade jag mycket. Kvällarna med fiskespöt i ekan, mask på kroken, abborrar som nappade och sedan varm choklad på verandan, det är sköna barndomsminnen det. Men när jag var cirka 17-18 fick jag en gång upp en fisk som skrek. Ja, jag förstår ju att det var något slags fenomen med luft i gälarna eller nåt sånt som lät, men faktum var att den skrek. Det gjorde mig så illa berörd, att jag slutade fiska direkt och aldrig mer har gjort det. Det är fiskarnas öde, att lida i tysthet. Detta berättar jag bara för att Du ska förstå att jag bekymrar mig för träden. Har Du hört träden gråta, alldeles innan sågen når igenom stammen och de faller mot marken?2005-11-05 

Att leva i nuet

är melodin

att uppskatta vad man har

här och nu

Kanske ser man det först när katastrofen inträffat?

-vad man hade?

Man klagar på vädret

och krämporna

men det som betyder något, ser man det?

Tak över huvudet

mat på bordet

en hand att hålla

och mjuka mular att pussa

Aldrig är jag så närvarande

som här och nu

i min värld

min lilla lilla värld

så dyrbar

Kanske ser jag inte himlen

för alla träd?

Om ingenting oförutsett händer så kommer Cinnamon att flytta söderut nästa vecka...

Hon kommer att bo på en gård i Halland tillsammans med några WMston och en alldeles egen godkänd hingst, Ekbäckens Jack Frost.

Familjen har tre små barn, så Cinnamon kommer att få stor användning för sitt goda temperament och kan säkert bli en utmärkt barnridponny så småningom.

Och Vildrosen ser fram emot att få en egen lekfull sparringpartner i lilla Meya!

Vhiskur har den oomstridda makten i min lilla flock. Här flankeras han av sina flickor. Den som gillar honom bäst och vågar närma sig för lek och kel, det är Nyponros (men å andra sidan är hon ju inte rädd för någonting...)