Det här skrev jag för över tre år sedan. Lika aktuellt idag!

Tänk om träd kunde gråta?När jag flyttade in till min älskade levde han i något som liknade ett Törnrosaslott. Det lilla timmerhuset låg inbäddat i den djupaste skog, med hundratals granar som svepte sina svartgröna grenar farligt nära fönster och dörrar. Det var mörkt som i en trollgruva och ingen såg varken ut eller in.

"Varför har Du det på detta sättet?" undrade jag försynt. Huset ligger ju så vackert på en kulle och man skulle kunna se åtminstone litet grand av Guds härliga natur, vore det inte för alla träd?  "Njaaa, mitt ex ville inte ha insyn" , blev svaret. Nå, med tanke på att det passerar tre ryttare och kanske en flanör per dag, så var det ju en underlig inställning. Kanske stadsbor blir så, när de bor mitt i smeten? Kommer de ut på landet så blir det FARLIGT om nån ser en? Men nu fanns exet inte längre här.....
Nå, inte hade jag anat att min älskling var en sån trädkramare!! När jag lugnt och försiktigt pekade ut de värsta syndarna (träden) som var så nära huset att man knappt fick upp ytterdörren, så kastade han sig handlöst ut och skrek -"Va, ska vi kanske göra ett KALHYGGE av denna tomt har Du tänkt?"   Nja, det var ju inte precis min tanke. Kalhygge? Men med kvinnlig list och ett oändligt tålamod har jag lyckats manövrera honom till att ta ner, tjaa, cirka hundra träd? Fast detta under en period av tio år! Man ser ner över betena och kan t o m skymta solen, för när många av granarna och tallarna kom ner, blev det rätt många björkar som kom fram ur skymningslandet.

När folk har kommenterat den allt vackrare skogsbacken, har han förstås stolt berättat hur många träd han kapat. -Man vill ju se litet av omgivningen...  Jag skrattar i lönndom.

Har Du någonsin undrat över om träd har känslor? Jag tror att de har det! För de mornar när vi tågat ut för att göra i ordning motorsågen, har det börjat susa i trädkronorna fast det alldeles innan var helt stiltje. Träden har berättat för varandra att något hemskt stundar. Jag har då försökt tala med dem och sagt att några faktiskt måste offra sig för att de övriga ska få ljus och luft och må bra. Då har de oftast lugnat sig. Men det känns ju litet pyrt att behöva såga ner dem, kan jag erkänna. Vilken tur att de inte kan skrika och gråta. Vem skulle kunna såga ner träd då? Kanske männen i sina jättestora maskiner, de som kapar hela skogar på en kafferast. De skulle bara sätta på sig hörlurarna med Mix Megapol i, och såga på.

Jag har slutat fiska. När jag var liten fiskade jag mycket. Kvällarna med fiskespöt i ekan, mask på kroken, abborrar som nappade och sedan varm choklad på verandan, det är sköna barndomsminnen det. Men när jag var cirka 17-18 fick jag en gång upp en fisk som skrek. Ja, jag förstår ju att det var något slags fenomen med luft i gälarna eller nåt sånt som lät, men faktum var att den skrek. Det gjorde mig så illa berörd, att jag slutade fiska direkt och aldrig mer har gjort det. Det är fiskarnas öde, att lida i tysthet. Detta berättar jag bara för att Du ska förstå att jag bekymrar mig för träden. Har Du hört träden gråta, alldeles innan sågen når igenom stammen och de faller mot marken?2005-11-05