Ögonen är själen spegel, sägs det. När man såg in i dessa vackra morganhästögon, såg man en vacker och ömsint hästsjäl...

Det unga stoet Signahlgårdens Q-Belle rör sig med en elegans som får en att tappa andan! Vad månde bliva av denna underbara häst?

Mina erfarenheter av morganhästar är att de är mycket trevliga och människotillvända hästar, med ett oerhört starkt psyke. Med det menar jag att de tål de mesta, inte att de är argsinta på något sätt.

Q-Belle visade sig vara en mycket vänlig, sprallig och rörlig fölunge. När hon blev osäker på de andra hästarna, tog hon sin tillflykt till oss människor. Precis som mina små welsh mountain!

Igår skulle V:s nyanlända morganföl Signahlgårdens Q-Belle introduceras i deras hästflock. Det blev en hel del springa av, som det brukar när man sätter ihop hästar.

Och Volvo då, jag hörde (nyheterna igen) att om Volvo satsade 3 ynka % av en KVARTALS vinst från 2008, (det blir alltså mindre än EN PROCENT av årsvinsten!!) så skulle de garantera en årslön för tusen stycken av sina anställda!

Istället går de till den svenska regeringen och gnäller om att få av våra skattepengar till statlig lönegaranti! De borde skämmas!

Hört på nyheterna: "P g a den ekonomiska krisen kommer Saab inte längre att belöna sina anställda som jobbat i 25 år med fest och guldklocka..."

Som vanligt silar man mygg och sväljer kameler. För det är väl ingen som tror att man naggar direktörernas feta löner/bonusar i kanten?

De borde skämmas!

I mitt förra liv, för tusen år sedan, födde jag upp kaniner. Den ras jag gillade bäst var Stora Silver.

En gång föddes bara en enda unge i Isprinsessans kull. Det var en hane som fick namnet Herman. Han var rund och go och blev en mycket speciell kanin. Eftersom han bara hade sin mor och mig, så blev han mycket, mycket tam.

När Herman växte upp, flyttade vi och fick ett eget stall. Där fick Herman en alldeles egen hästbox. Han var så tam, så på dagarna fick han springa lös med en pingla runt halsen.

För mig, som bara hade haft kaniner i vinter- och betesburar, blev det en revolution i tänket. För Herman levde precis som en kanin vill leva. Han grävde sig kaningropar i den mjuka jorden och låg utsträckt i dem, när det var varmt. Han betade här och där, gjorde sina galopprusher och framförallt, han kom direkt när jag ropade. "Herman!"  Pling,pling,pling, så kom han galopperande.

Herman var världens snällaste kanin. Aldrig att han rev eller bet mig. Han låg gärna i knäet och vilade. När han dog sörjde jag djupt. Han var min sista kanin. Aldrig att jag kunde ha en kanin i bur efter det!

Ni tror väl inte era ögon, alla hästdiggare, men här kommer en livs levande BEBIS!

Hon heter Isabelle och hon döptes igår och hon är ett högst förtjusande tillskott i min bästa vän V:s stora barn- och barnbarnsskara!