Förstår inte vitsen med det här fram- och tillbakaflyttandet av klockan vår och höst!

För en del kanske det bara handlar om att - just vrida klockan - men för mig är det inte så lätt, eftersom min kropp vägrar att acceptera detta manipulerande.

"Kuckeliku, klockan är sju!" ropar jag, morgonpigg som vanligt. "Äsch, den är ju faktiskt bara sex", svarar kroppen motsträvigt.

Det spelar ingen roll vilka trick jag försöker mig på. Istadigt som åsnan Ior håller jag mig i flera veckor med dubbel tideräkning. "Du, klockan är redan nio!", ropar någon. "Äääh.." svarar jag, "egentligen är hon bara åtta..."

Och så håller det på. Tills det är dags att vrida klockan tillbaka igen. Kan ingen stoppa vansinnet?

-vid namn Viva och Bubblan. De snällaste hundar man kan tänka sig. Men med pinnen...