När jag står där med mina händer inne i manen och min kind mot hans hals, känner jag en otrolig frid... jag lovar att mitt blodtryck går ner till hälften... vi bara är... tiden stannar för en stund...  kvinnan och hästen.. för evigt

Idag var det borstningsgenomgång, hästarna kom var och en in i "the happy place" - som jag kallar min skötselbox. Därinne ska det var lugn och ro och kännas roligt att gå in....

NU är det läge för den "magiska kammen"! När vinterpälsen börjar lossna, så fungerar den här kammen superbra! Man kammar igenom pälsen, den tar med sig alla lösa pälsstrån och sen kan man bara dra av det med handen, för alla hår sitter kvar i kammen...

Förmodligen känns det ganska så skönt, det blir som litet massage, för både Vhiskur och Nyponros stod som tända ljus och bara njöt....  Meya har ju litet svårare för det här med att bli borstad, vadå, vad gör Du, sluta nu... men även hon stod ut, i alla fall en liten stund. Hon såg i alla fall att de andra båda hade så trevligt, så hon var inte alls ovillig att kliva in i boxen..

När Vhiskur och jag står där, så känner jag verkligen att vi har själarnas gemenskap. Jag behöver aldrig binda honom, han står lös och lyder minsta viskning. Men så har vi också känt varandra i 11 långa år nu....

Så hittade jag i Aramis blogg ett klokt uttryck kring inridning av häst:

En treåring ska ridas tre dagar i veckan, 30 minuter per pass

En fyraåring ska ridas fyra dagar i veckan, 40 minuter per pass

En femåring ska ridas fem dagar i veckan, 50 minuter per pass

Det kanske då skulle innebära att en tvååring ska jobbas (från marken) 2 dagar i veckan, 20 minuter per pass?

Med "jobbas" avses allehanda små lätta övningar, som att lära sig att gå på lång töm och starta, stanna och vända.....

Tomten håller sig kvar i våra trakter...

Jag har aldrig haft en häst som Nyponros, f´låt - ponny. Visst har mina hästar varit tillgivna och tama, men det här... var de än är i hagen, när jag kommer ut behöver jag bara ropa "Rosie" och då hörs ett högt skri någonstans ifrån. Hon svarar alltid!

Ropar jag en gång till så kommer hon farande i full galopp! Förut så kom hon alltid ensam, men nu följer förstås lilla Meya med. Meya har också svarat några gånger, men med en helt annan, djupt mörk gnäggning.

Vhiskur, han gnäggar inte. Om man är riktigt nära kan man se att han svarar genom att "hmmmmm:a" så att näsborrarna rör sig, men att komma, nää, i sånt fall i sakta mak.

Det är så underbart att ha hästar som verkligen vill vara med en!

Bilden på Rosie är från förra sommaren.

Varje morgon när jag kommit ner har Vhiskur stått med hela huvudet inne genom Nyponros (öppna) boxfönster och det har hörts irriterade pip inifrån. Igår såg jag till min förskräckelse att det var djupa sparkmärken i hennes dörr, inifrån.

Han har alltså retat henne och hon har sparkat i väggen för att hon blivit så arg. Den lilla rosendamen har minsann temperament, men det visste vi ju förut.

Så igår kom jag på den briljanta idén att meddelst en elastisk grindsnodd stänga av hagen mellan hans lösdriftsbox och flickornas stalldel. Nu kommer han inte åt att sticka in sitt huvud hos henne. Att jag inte kommit på det förut!

På dagarna får de ju umgås fritt som vanligt, och det går så bra, men förmodligen gillar hon inte uppvaktning när hon är instängd.

Det är ju så att bekanta och vänner kan liksom hålla viss koll på en genom bloggen, och då behöver de inte ringa eller maila för att höra hur det är - och DET är en stor nackdel!

Kanske skäl nog för att sluta blogga?

-visa sig på styva linan, och demonstrera hur gummilikt böjlig hon är!