Idag när jag var ute med Lille Hund, hade ponnyprinsessorna träning inför Täbylöp...   de kom galopperande ut på den tämligen stora nedre ängen, drog några varv runt där i full galopp, sen susade de upp på skogskullen som är ganska brant och stenig, studsade och hoppade över stenar, racade ner igen och galopperade i vansinnig fart runt, runt på ängen..  Och med vansinnig fart menar jag då att de låg i kurvorna som andra Formel-1 -bilar!

Ett mattehjärta gläds förstås över livsglädjen och leklusten de visar, men stannar å andra sidan nästan av förskräckelse över deras vilda framfart på skogskullen...   Men det heter ju Welsh MOUNTAIN, så de ska klara oländig terräng...  och idag överlevde de utan några men!

NATURLIGTVIS hade jag ingen kamera med, på bilden här från förra veckan har de betydligt långsammare tempo..

Flera gånger om dagen går flocken upp eller ner i hagen. För det mesta ser det ut så här, störst först och minst sist.

Jag har svårt att vänja mig vid att det numera är så FRIDFULLT i flocken! Men det blir en lika stor lyckokänsla varje gång jag märker det!

Meya får påhejning av Nyponros, som verkligen tar hand om sin lilla skyddsling...  och hjälper matte!

Meya har varit inne i transporten flera gånger, viktigt tycker matte, eftersom hon åkte så långt när hon kom hit. Allt gick bra, förutom att Meya tyckte att det var otäckt att tranportlämmen var litet rutschig av snön. Men Rosie visar att det inte är farligt alls.

När matte öppnar transporten kan hon knappt hålla mig tillbaka, jag bara rusar in. Därinne är det ju ROLIGT! (och baljan med müsli i gör ju inte det hela sämre....)