Tomten håller sig kvar i våra trakter...

Jag har aldrig haft en häst som Nyponros, f´låt - ponny. Visst har mina hästar varit tillgivna och tama, men det här... var de än är i hagen, när jag kommer ut behöver jag bara ropa "Rosie" och då hörs ett högt skri någonstans ifrån. Hon svarar alltid!

Ropar jag en gång till så kommer hon farande i full galopp! Förut så kom hon alltid ensam, men nu följer förstås lilla Meya med. Meya har också svarat några gånger, men med en helt annan, djupt mörk gnäggning.

Vhiskur, han gnäggar inte. Om man är riktigt nära kan man se att han svarar genom att "hmmmmm:a" så att näsborrarna rör sig, men att komma, nää, i sånt fall i sakta mak.

Det är så underbart att ha hästar som verkligen vill vara med en!

Bilden på Rosie är från förra sommaren.

Varje morgon när jag kommit ner har Vhiskur stått med hela huvudet inne genom Nyponros (öppna) boxfönster och det har hörts irriterade pip inifrån. Igår såg jag till min förskräckelse att det var djupa sparkmärken i hennes dörr, inifrån.

Han har alltså retat henne och hon har sparkat i väggen för att hon blivit så arg. Den lilla rosendamen har minsann temperament, men det visste vi ju förut.

Så igår kom jag på den briljanta idén att meddelst en elastisk grindsnodd stänga av hagen mellan hans lösdriftsbox och flickornas stalldel. Nu kommer han inte åt att sticka in sitt huvud hos henne. Att jag inte kommit på det förut!

På dagarna får de ju umgås fritt som vanligt, och det går så bra, men förmodligen gillar hon inte uppvaktning när hon är instängd.