Tänk, jag tycker att det verkar så patetiskt med folk som lägger in uppåt tjugotal inlägg per dag i sina bloggar... har de inget annat för sig?

Sen gör jag samma sak, igår! Så löjligt!

-ut i riset och se- där finns dussintals små spindeltält med skira droppar på. Så vackert!

Om jag tänker efter

så är varje ögonblick en gåva

att ta vara på

Jag citerar Håkan Nesser

från senaste boken

DET BLIR ALDRIG BÄTTRE ÄN NU!

Hösten smyger in med fuktiga fingrar

och omsluter oss med dimma så mjuk som bomull

inte saknar jag sommarens hetta!

Nej, jag vilar hellre i det mjuka mörkret

och bedåras av naturens skönhet

när den spelar upp sina scener för mig

på promenaden

Jag saktar mitt steg

och drar efter andan

känner mitt hjärta

och tänker

allt ordnar sig nog!

igår, fanns det bara EN enda som fann det värt besväret att lämna en kommentar. Varför?

Du behöver väl inte brista ut i ovationer, inte spruta ur Dig omdömen. Bara en liten rad, en bekräftelse på att Du FINNS DÄR....  som gör det så mycket mer motiverat att fortsätta att slänga in bilder och funderingar här.

Eller?

Själva livet

Problemet med livet i sig självt är att det samtidigt är lika fruktansvärt sorgligt som obeskrivligt underbart.
Eller tvärtom.

Det här med att det är så skört.
Tänk om någon bara inte kommer när den ska?
Tänk om det värsta händer.
Mig.

Att det värsta oavbrutet händer andra hela tiden är ett av de faktum som gör livet så extremt svårt att ta till sig.
För att man är så rädd att bli en av dem vilka det värsta händer.
För att det inte finns någon anledning till att det värsta som händer andra inte ska hända en själv.
Så här går man och håller andan.

Den här texten har jag kopierat ur Bodil Malmstens blogg. Får man det? För orden var så träffsäkra, beskriver precis hur jag ibland känner mig...  och säkert Du också! Du hittar hennes blogg på http://www.finistere.se/blogg 

De senaste åren har man på alla sätt sjungit individens lov. Allt är upp till DIG! Det är bara DU som kan greja till Ditt liv, bli för guds skull inte beroende av någon medmänniska, se bara till att tillfredsställa DIG SJÄLV..  så uppfattar i alla fall jag många budskap, inte minst via litteratur och media.

"Satsa på Dig själv!" var väl borgerlighetens krigsrop, då när vi började styras in på egoismens och självförverkligandets stigar i Sverige under 90-talet.

Enligt diverse profeters budskap är det bara att varje kväll ställa sig och glo rakt in i spegeln och som ett mantra upprepa . "Du ÄR vacker, Du duger, Du ÄR duktig.... bla bla bla  etc etc..." Sen följer som ett brev på posten enorma framgånger i såväl arbetsliv som privatliv! Pyttsan! (Jag själv blir inte snyggare hur länge jag än stirrar på spegelbilden!)

Har profetmakarna glömt att vi människor i grund och botten är flockvarelser som fungerar bäst om vi får gensvar av andra? Ingen föds väl till eremit, även om man många gånger kan önska sig dit, när man betraktar vårt galna samhälle så där litet utifrån. Människan har (i alla fall de flesta av oss) begåvats med känslor som empati och hjälpsamhet. Även om många  idag verkar göra sitt yttersta för att arbeta bort sådant onödigt tjafs.

"Den enda Du kan ändra på är Dig själv!" och "Du kan väl inte ta ansvar för hans/hennes problem/livssituation etc" är ytterligare gångbara slagord som ska få oss att skita i våra medmänniskor. Inte minst alla hjärnskrynklare och andra relationsexperter verkar tro på det här. När ibland det enda som behövs är ett vänligt ord, litet omtanke, kanske handfast hjälp från någon annan. Det kan vara en enda liten positiv gest som förändrar tillvaron för någon Du känner. Är Du beredd att ge det eller är Du för upptagen med att förverkliga Dig själv?

Nyponros: Jag VILL komma med Dig!

Matte: Hade vi inte husse så skulle Du få komma in i huset och sitta i soffan, jag lovar!

Mattes hjärta klappar alldeles särskilt för den lilla Rosenprinsessan, som är så sällskapssjuk och gosig!