De senaste åren har man på alla sätt sjungit individens lov. Allt är upp till DIG! Det är bara DU som kan greja till Ditt liv, bli för guds skull inte beroende av någon medmänniska, se bara till att tillfredsställa DIG SJÄLV..  så uppfattar i alla fall jag många budskap, inte minst via litteratur och media.

"Satsa på Dig själv!" var väl borgerlighetens krigsrop, då när vi började styras in på egoismens och självförverkligandets stigar i Sverige under 90-talet.

Enligt diverse profeters budskap är det bara att varje kväll ställa sig och glo rakt in i spegeln och som ett mantra upprepa . "Du ÄR vacker, Du duger, Du ÄR duktig.... bla bla bla  etc etc..." Sen följer som ett brev på posten enorma framgånger i såväl arbetsliv som privatliv! Pyttsan! (Jag själv blir inte snyggare hur länge jag än stirrar på spegelbilden!)

Har profetmakarna glömt att vi människor i grund och botten är flockvarelser som fungerar bäst om vi får gensvar av andra? Ingen föds väl till eremit, även om man många gånger kan önska sig dit, när man betraktar vårt galna samhälle så där litet utifrån. Människan har (i alla fall de flesta av oss) begåvats med känslor som empati och hjälpsamhet. Även om många  idag verkar göra sitt yttersta för att arbeta bort sådant onödigt tjafs.

"Den enda Du kan ändra på är Dig själv!" och "Du kan väl inte ta ansvar för hans/hennes problem/livssituation etc" är ytterligare gångbara slagord som ska få oss att skita i våra medmänniskor. Inte minst alla hjärnskrynklare och andra relationsexperter verkar tro på det här. När ibland det enda som behövs är ett vänligt ord, litet omtanke, kanske handfast hjälp från någon annan. Det kan vara en enda liten positiv gest som förändrar tillvaron för någon Du känner. Är Du beredd att ge det eller är Du för upptagen med att förverkliga Dig själv?

Nyponros: Jag VILL komma med Dig!

Matte: Hade vi inte husse så skulle Du få komma in i huset och sitta i soffan, jag lovar!

Mattes hjärta klappar alldeles särskilt för den lilla Rosenprinsessan, som är så sällskapssjuk och gosig!

När jag lekt och tränat med matte och hjälpt henne litet grand, så vill jag inte att hon lämnar mig i hagen. Jag vill ju följa med!

Jag kan i alla fall följa med runt och vara uppmuntrande, när matte mockar!

Nyponros: Ni har sett det förut. När matte mockar så hjälper jag till. Det spelar ingen roll att de andra är nere på betet. Jag vill vara där min matte är!

Nyponros: Nää, ätbart var det inte. Jag provar väl att kliva på det istället...

Nyponros: Allt nytt måste först testas med munnen. Kanske är det ätbart?

Nyponros: Idag tog matte in den vita pinnen med nåt fladdrigt fäst i änden. Vad ska nu det vara bra för?